Pågående utgångsmaterial – en mejlväxling om skrivande, föräldraskap och Dregen

målning av Karin Broos

13 juni 2021 10:46

Hej Anna!

skriver här istället för på slack mest för att jag har lite ont i en tumme (har väl scrollat för mycket på mobilen), och det är skönare att skriva från datorn.

Jo, jag skulle vilja plocka upp en tråd från ditt senaste inlägg, om det här med hur det är att vara yrkesarbetande och skrivande människa och samtidigt förälder. 

Mina barn är ju tonåringar nu, men var ju sex och tio när jag börja det här romanprojektet, så det här är något som funnits med under stora delar av deras liv.

Jag tänkte att vi skulle kunna göra en liten mejlkonversation (som om vi vore två upphöjda författare som brevväxlar), och sen publicera det som ett lördagsinlägg den 17 juli när jag är admin. 

Ska såklart fråga om någon av de andra tycker det är relevant för dem också att vara med, men tänkte i första hand på dig som  har små barn. Tror  att det här ämnet berör en hel del av våra läsare också. 

Sen vet jag att du har många järn i elden – så helt ok att säga nej om du inte nappar. 

Ha det fint, 

Gudrun

13 juni 12:07

Tycker det låter fint! Återkommer med längre svar, pågående utgångsmaterial!

14 juni 2021 18:58

Hej! 

Ja, ingen stress med att svara. Under tiden kan jag ju fundera över vad ”pågående utgångsmaterial” betyder.

/Gudrun

27 juni 2021 00:05

Kära Gudrun,

Jag är ledsen att svaret har dröjt. Jag brukar annars vara snabb, i tanke och skrift. Men senaste månaden har det gått trögt. Trögt med romanen, trögt med arbetet. Det enda som egentligen gett mig glädje är att vara med familjen; leva vårt borgerliga och högst heteronormativa familjeliv. Jag lagar middag och vi badar. På kvällarna berättar jag godnattsagor, men även där känns det som om fantasin börjar tryta. 

Jag undrar ibland om min nästa bok kommer handla om moderskapet på något sätt, eller behandla moderskapet. Jag tänker ibland på Mary Shelley och hennes Frankenstein, som ju kan läsas som en skräckberättelse om just moderskap. Den enda skillnaden var att den unga kvinnan skrev en manlig huvudperson.

I alla fall. När jag började skriva var min äldsta dotter bara en bebis. Där och då var skrivandet ett sätt att lura mig till lite extra föräldraledighet, jag behövde gå en kurs på folkhögskola för att begålla mitt SGI när jag drog ner på arbetstiden. Jag hade upplevt föräldraledigheten som enormt givande. I efterhand kan jag förbanna mig själv för att jag inte började tidigare. Liksom, hur mycket tid hade man inte innan barnen? Hur många timmar slösade man inte på Debaser eller bakis i någon lägenhet kring Skanstull. Men jag tror inte att jag kunde det. Tiden innan barn var så mycket ångest; alltså den typ av ångest som är onödig. När jag just fått min bebis var jag – som så många andra mödrar- orolig att något skulle hända med barnet. Något oklart hemskt. Jag frågade sköterskan på BVC hur man skulle göra det, hur man skulle orka med all ångest. Och hon svarade något i stil med, ”ja man lär sig”. Och det har jag ju gjort. 

Nu har jag inte riktigt ångest över att min text ska vara kass. Eller jo, det har jag ju. Men ångesten är inte överväldigande. Det är mer som en vanlig känsla. Jämfört med rädslan för att något ska hända ens barn, tex. Det var nog det som fick mig att våga börja skriva, känslan att det faktiskt inte var så himla viktigt. Inte egentligen. Förstår du vad jag menar? Det är inte lika viktigt att vara sval och genomtänkt, bara alla har fått mat och bajsat vid rätt tillfälle osv. 

Den första skiva jag köpte som sjuttonåring var Making Enemies is Good med Backyard Babies. (Eller okej, det var andra skivan. Den första var Titanic-soundtracket). Och jag undrar verkligen vad sjuttonåriga Anna skulle ha sagt om hon visste att hon femton år senare skulle prata med Dregen, och att hon skulle säga ”Ursäkta, kan du flytta din barnvagn”, med sur småbarnsmammeröst, eftersom Dregen envisades med att parkera in hennes barnvagn hela tiden. Jag tror inte Anna 17 år ens hade vågat tilltala Dregen. Men som sagt, allt förändras. 

PS: Jag undrar också vad pågående utgångsmaterial betyder? Det var min dator som lade till det. 

målning av Alice Neal

27 juni 2021 17:55

Hej Anna, 

vad spännande att Dregen fått barn igen. Med vem då? Och hur då? Drar mig till minnes från hans sommarprogram att det var ganska mycket bestyr innan första ungen kom till. Nej Dregen åsido, vill säga först att det inte alls gör något att ditt svar dröjt. Med tanke på att du under våren redigerat klart ett romanmanus och samtidigt börjat nytt jobb, bloggat och varit förälder – allt detta under pågående pandemi, så är det inte konstigt om kreativiteten (tillfälligt) sinar. 

Vad härligt att du betonar glädjen i familjeliv och föräldraskap – annars blir det ju lätt att konversationer kring skrivande och föräldraskap handlar om den eviga frågan om hur tusan tiden ska räcka till för den som både jobbar, skriver och har barn. Då framställs ju föräldraskapet lätt som något problematisk som ska hanteras, och som står i motsats till skrivandet. 

Jag förstår absolut din upplevelse att föräldraskapet liksom gör shack matt på en och att det kan leda till något gott. Att erkänna sig besegrad har den fördelen att hela ens identitet sedan inte står inte och faller med om boken blir lyckad eller inte. Självklart kan även folk som inte är föräldrar uppleva det, men vi som har barn får nog lite gratishjälp av dem. Ett av mina barn konstaterade för ett tag sen eftertänksamt att hon inte tänkte läsa min bok nu, möjligen när hon är vuxen. Det kändes skönt.

När jag började skriva på det här som nu kommer bli min debutroman var min äldste son 10 och mina döttrar 6. Något år in i skrivprojektet hade jag sällskapet på pendeltåget med en person som sadlat om från att ha varit serietecknare till att utbilda sig till psykolog. Hon sa att hon var trött på att bara rikta blicken inåt, nu ville hon rikta blicken utåt. Jag insåg att jag var i motsatt läge. Efter att ha varit småbarnsförälder och psykolog ville jag rikta blicken mer inåt. Inte som något slags egenterapi, men för att få fatt i en annan, ”onyttig” sida av mig själv. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag har så stort behov av detta, att skrivandet gör att jag liksom kan vara lite mentalt borta. Jag tror inte på att ursäkta allting med att ”om jag mår bra mår mina barn bra”. Jag har en misstanke om att du kan bli uppslukad av skapandet men att du också  har en förmåga av att sen bli uppslukad av att vara med barnen och då vara en väldigt rolig och handlingskraftig förälder. Stämmer det? 

Ha det bra och njut du din kärnfamilj, själv ska jag åka med två av mina barn till en campingstuga. Datorn får stanna hemma, Carrie Fischers självbiografi får följa med, 

varma hälsningar 

Gudrun

PS. Intressant att din nästa bok kanske kommer handla om moderskapet, jag har en idé om att nästa roman ska utspela sig på neonatalen. Och du kanske undrar hur många mejl jag tycker vi ska skriva innan inlägget är klart? Har ingen aning. DS. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s