Tyvärr förstod jag mycket lite – dagbok från Berlin

Tema dagbok

Den här veckan kretsar vi på Debutantbloggen kring fenomenet dagbok. Jag inleder med en snabb överslagsräkning och kommer till den svindlande insikten att jag fört dagbok i trettioåtta år. Det här innebär inte att jag har reflekterat över dagboksskrivande.t Att jag skrivit sedan åtta års ålder har inte gjort att min debutroman bara flödat ur mig. Att föra dagbok har jag betraktat som ett slags krafsande, ett sätt att resonera med mig själv och inget som har med mina litterära ambitioner att göra.

Jag läser sällan mina dagböcker. Om jag gör det uppstår ofelbart en och samma känsla – genans. Tonen skorrar falskt och tillgjort. Sida upp och sida ner lovar jag mig själv bot och bättring och nya tag. Slätar över saker, fast jag bara skriver för mig själv. Ja ni hör, det är lätt att fasta i innehållet, som ju är helt ointressant för någon annan än mig, (ibland även för mig). Debutantbloggen är ju ingen blogg om Gudrun Furumark, utan om skrivande.

Alla raderna jag plitat ner kanske ändå varit att ett slags verbal konditionsträning. Om jag närmar mig dagboken på det här sättet, med mer fokus på form än innehåll kanske det pinsamma inte behöver dominera totalt. Jag tar ett stickprov från sommaren 1991. Det är då min debutroman tar sin börja, och som av en händelse är berättaren en 16 år gammal tjej, precis som jag var då.

Här kommer tre autentiska dagboksanteckningar från en sommar för trettio år sedan. Det enda jag gjort är lite styckesindelning för läsbarheten. En del ordval och formuleringar skorrar illa, och är sådana att jag inte skulle använda dem idag. En del meningar är oklara även för mig själv.

Lite bakgrundsfakta:

Jag befinner mig på tågluff med min kompis Kajsa.

Första stopp är Berlin, ett Berlin i förändring. Det har inte ens gått ett år sedan återföreningen.

Konstnären Lasse Hillersberg är kompis med min mamma och bonuspappa. Vi har aldrig träffats tidigare men Kajsa och jag ska få bo hos honom när vi är i Berlin.

Han huserar i en ateljé i stadsdelen Kreuzberg och sysselsätter sig med att göra skulpturer av tidningspapper och tapetklister. Därav min kommentar om klistret i avloppet.

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur.

Att jag inte hängde med helt på diskussionerna om Tysklands historia kan förklaras av att jag bara läst tyska ett år på gymnasiet.

Bitte schön, nu går vi vidare.

910722 Måndag 07.50

Morgon i Kreuzberg. Bor hos Lasse tillsammans med honom och Margareta (stor, hennafärgat hår, kedjeröker). Den gnabbas vänskapligt i deras del av palatset, i taket hänger Lasses flygplan, gubbar och annat som även finns på golvet, bordet, fönstret, en stege, stora mörka stadsbildsdukar, ballonger.

Margareta tronar på sin madrass. Kajsa och jag på våran. Lasse försvinner under vita tygmassor i sin säng. Det är stopp i avloppet på grund av allt klister, Lasse värmer turkiskt bröd i ugnen som gör att allt luktar husligt (vilket det inte är).

Igår gick vi på marknader det var varmt och mycket folk. Mellan marknaderna fanns den egentliga marknaden, muslimska kvinnor verkar ha specialiserat sig på att sälja falska bitar av muren, färgbesprutningen är mycket uppenbart nygjord. Andra säljer vykort, t-shirts, knappar med Lenin, armémössor och babusjkor med Gorbatjov ytterst och Lenin innerst. Någonstans på den sista marknaden tappade vi naturligtvis bort Margareta.

Lars eskorterade oss till zum Löwen och sedan till Café Einstein. Då hade jag blivit så pass lättsinnig att jag tjuvrökte på U-bahn medan Lasse blivit så lättsinnig att han kallade falafelförsäljaren för Hassan. Efter middagen slocknade vi alla hastigt och lustigt. Jag vaknade mitt i natten av att Lasse fått sitt haschis och låg och rökte.

910723 Tisdag 9.58

”Det tyska mörkret sänker sig ner över mitt sinn

Det mörknar obevekligt i visan min

Det är för att mitt Tyskland jag sönderslitet ser

Jag bor i den bättre hälften

och lider dubbelt mer”

Lasse läste Wolf Biermann för oss igår, Tyskland, en vinterresa. Som kontrast hade vi just varit på KaDeWes feinschmeckeravdelning, mat, mat, mat. Välklädda damer och amerikanske turister som åt vid olika delikatessbarer. Ostron, praliner, brieostar och utsökta viner. Innan hade vi strosat lite på Kürfurstendamm, liksom många andra turister. Överallt på trottoaren sitter apatiska zigenerskor med sina barn i famnen.

På kvällen var jag, Kajsa och Margareta på Einstein. Drack kaffe med rom (gott) och tittade hungrigt på de andra gästernas mat. Den såg mycket god ut. Sen klarade vi oss hem vid halv tolvtiden, trots affischerna som någon klistrat upp över hela Kreuzberg, Achtung Mädchen, gå aldrig ut själva och om ni gör det ha med kniv.

910724 onsdag 10:58

Vi befinner oss nu lyckligen på ett svalt TGV-tåg mot Toulon. Natten tillbringades på en galonsvettig sittplats (östtysk) från Berlin till Paris. Vi hade sällskap till Magdeburg med Benno, en trevlig östtysk konststuderande vars choklad vi glatt åt upp, och Gyrid som gick av i Hannover. Hon studerade till lågstadielärare och hade vänner i Norrköping så hon talade bra svenska. Benno och Gyrid hade en livfull diskussion om eningen, DDR, nazismen, socialismen, kort sagt nästan alla de stora tyska frågorna. Tyvärr förstod jag mycket lite.

Nu har man alltså lämnat Berlin och Lasse och Margareta. För den här gången i alla fall.

Med Lasse på zum Löwen. Dagbokssida. Kajsa i ateljén (ovanför hennes axel syns benen på en av Lasses skulpturer, vid hennes fötter Margaretas madrass). Lasse framför muren,

Hej igen kära bloggläsare om nu någon kämpat sig hela vägen ner hit! Några reflektioner angående stilen – de där sista meningarna om att ha lämnat Berlin för sista gången var verkligen platta. Stryk – ropar min inre redaktör. Redaktören noterar också att jag jobbar en hel del med kontraster, det svala TGV-tåget mot den galonsvettiga kupén från forna DDR, Wolf Biermann och de tiggande romerna mot beskrivningen av feinschmekeravdelningen på KaDeWe. Ganska passande i ett Berlin som ännu präglades av att ha varit delat.

Och en sak till, kolla på klockslagen. Vad ska man göra om man vaknar hemma hos en främmande person 07.50 och alla andra i rummet sover? Man sysselsätter sig med något som inte stör. En av hemligheterna bakom mitt dagboksskrivande har nog varit att jag helt enkelt inte haft något bättre för mig. Jag har haft långtråkigt.

Sen gillar jag en fras: tyvärr förstod jag mycket lite. Den skulle jag lika gärna kunnat skriva i min dagbok idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s