Tema dagbok: Min hemliga blogg

Jag har aldrig läst mina dagböcker från barndomen och tonåren. För det första vet jag inte var de är någonstans (kan ha vattenskadats och slängts) och för det andra så vet jag inte om jag vill läsa dem. Enligt Gudrun, Debutantbloggens egen dagboksexpert, drabbas man tydligen av akuta pinsamhetskänslor av att läsa sina gamla dagböcker och jag, som aldrig har prövat, väljer att tro på hennes ord.

Jag minns inte när jag slutade föra dagbok, men det var förmodligen någon gång i högstadiet. Men så, på 2000-talet, kom bloggarna in i mitt liv. 2007 började jag läsa till journalist i Göteborg och startade följaktligen också en blogg. Det var vi många i klassen som gjorde. Som tur är (för mig) så var jag listig nog att lösenordsskydda bloggen för sisådär tio år sedan och därmed är jag den enda som kan läsa den.

Eftersom jag skrev för en (väldigt liten) publik så känns det helt okej att läsa blogginläggen i dag. Jag är lite väl kategorisk ibland, men försöker åtminstone vara rolig. Jag minns att jag samma år började följa Sandra Beijers blogg och det är den enda jag fortfarande följer dagligen (även om jag läser ett gäng till då och då). Jag fick vänner jag fortfarande umgås med via bloggen och en trevlig feature är att kommentarer från dessa och andra personer i min närhet ligger kvar, vilket gör bloggen till något mer än bara en dagbok.

Jag tänkte dela med mig av ett par inlägg ur bloggen, ett från 2008, då jag tydligen älskade gubbar på tv:

Pensionär

Som jag skrev igår var min fysiska kondition ungefär i klass med en genomsnittlig 90-årings. Men min roomie Jolin menar att även mina intressen går i samma stil. Jag satte nämligen med förtjusning på Antikrundan igår, jag som annars aldrig brukar titta på tv. Men det är ju så roligt när tanterna säger ”ojdå” eller ”mhhhmm” till anekdoterna om deras små porslinsdjur eller mässingsljusstakar. Eller den illa dolda besvikelsen i ”jaså?” när varan värderas lägre än förväntat. Oh, how I love Antikrundan.

Mitt favoritprogram är dock, och har länge varit På Spåret. Ikväll är den stora finalen som jag har laddat inför länge. Men då släpper Peter bomben: Ingvar och Björn ska sluta! Neeeeeeej! Det får inte vara sant! Utan Ingvar, inget På Spåret. Jag som så sent som förra veckan blev ”fan of” På Spåret på fejan, bara för att visa min trogna beundran inför programmet. Varför slutar de alltid med de bästa frågesportsprogrammen? Förra veckan tvingades jag för första gången att titta i min ensamhet. Det var inte ett dugg roligt, eftersom ingen befäste min orakelstatus när jag skrek ut de rätta svaren ”Robert Redford”! ”Salt Lake City!”. Nä, På Spåret ska helst avnjutas i gott sällskap, gärna med farfar som förklarar att ”di där Filip & Fredrik, di är ene trevlige pöjker”. (Nä, han har inte sett något annat de har gjort.)

För att trösta mig så har jag fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Hurra för SVT Play! 

Nästa är från 2009, från en utekväll i Stockholm, där jag var på besök:

Festfredag.

Gårdagskvällen visade sig helt otippat bestå av festande. Jag, som nästan avsvurit mig mitt gamla leverne, överbevisade mig själv att det faktiskt går att ha roliga utekvällar trots att man fyllt 24. Kvällen inleddes hemma hos Lina där det bjöds studentlyxig middag i form av pasta med halloumi och tomatsallad. Halloumi är så sjukt gott och dessutom känns det som att man unnar sig något extra. All mat som får en att känna sig som Carl-Jan Granqvist är bra mat. Anna (som liksom Lina är från det trevliga samhället Kil) och Peter slöt upp och vi begav oss till Östermalm för att dricka öl och lyssna på gangsta rap.

Väl hos Tomas utbröt spontan sittdans till Snoop Dogg. Tomas är en stor gangsta rap-virtuos. Han kan massor med supersnabba raptexter.

Han är även en händig karl som vet att reda sig själv. Här är hans kreativa lampskärm:

Jag tycker också om hiphop. Ibland.

Sedan åkte vi till Söder och åt mat på Medborgarplatsen. Lina och jag delade på en baconinlindad körv. Vi träffade även tre österrikare och en tysk. Jag blev glad över att få prata tyska, men de snackade förstås engelska tillbaka. Typiskt tyskar.

Sedan hände det bästa på hela kvällen! Jag blev fruktansvärt upphetsad… Anledningen kommer här: Ser ni killen i mitten? Han är en av de sökande killarna i Den Rätte för Rosing! När vi skakade hand tyckte jag att jag kände igen honom. Och jovisst, det är Edgar som lagade hummer, hällde upp champagne och sedan nobbades i slutauditionen. Jag såg programmet för några dagar sedan, men det var något av det pinsammaste jag sett, så jag var tvungen att stänga av. Men Edgar gjorde intryck, minsann! Ännu roligare var det att hans kompis till vänster tyckte att ”det märktes att jag inte kom från Stockholm” eftersom jag blev så uppspelt över en D-kändis.

Jag demonstrerar hur jag såg ut när jag upptäckte att Rosingkillen var Rosingkillen.

2011 lade jag bloggandet på hyllan för gott och tur är väl kanske det. Avslutar med ännu ett inlägg om hur otroligt gammal man är när man är 24 (min vän Arne som nämns i texten var vid tidpunkten 29).

Att inse att man är gammal

Igår var jag bjuden på middag hos Arne. Jag måste ha missat något, för jag trodde att påskafton i princip är som en vanlig lördag, men när jag promenerade till Vasagatan där Arne bor såg jag knappt till en enda människa. Inget av den där förväntan som ligger i luften en lördagkväll, då folk är lite snyggare och fler tjejer än vanligt har högklackade skor, ville infinna sig. Maten var iallafall förträfflig och stämningen god, så vi bestämde oss för att bege oss till Storan och almedals releaseparty. Vi reflekterade inte över 18-årsgränsen, som för vår del innebar oanade konsekvenser.

Redan i kön märkte vi att folk verkade lite fullare, lite yngre och lite dräggigare än vanligt. Väl inne i lokalen låg tonårshormonerna som en jämntjock dimma över massan och fyllde ut varje hörn. Jag har nog aldrig känt mig så gammal. Som små ystra kalvar skuttade 17- och 18-åringar omkring och vart man än vände sig tjöt de, hånglade och dansade till sommarens stora hit (japp, Umbrella). Arne konstaterade att det där med att musiker och DJ’s är töntarnas revansch verkligen stämmer och blev inom kort antastad av en liten tjej med svart lugg som ödmjukt beordrade honom att köpa en öl åt henne. I jämställdhetens namn hävdade Arne dock bestämt att han skulle bli bjuden på öl istället och det blev han också, av mig. Kvällens höjdpunkt inföll dock mot slutet, då vi storögda av förundran såg hur ett triangeldrama utspelade sig mitt framför våra ögon. En tjej, iklädd en märkvärdig utstyrsel av det här slaget, alltså med spetsstayups och en tyllkjol så kort att det var ett under att hennes mamma släppt iväg henne (Arne föreslog dock att hon kanske bytt om i en buske).

Man undrar ju; funkar sånt verkligen? Och svaret är att ja, just den här kvällen verkade det funka alldeles utmärkt. Hon uppvaktades ivrigt av två unga män (och en nästan lika ivrig ung dam) som till slut nästan slogs om henne. Hon lyftes bokstavligen iväg av den ena killen från den andre. Det slutade iallafall med att killen som raggat först (och som det må sägas, körde en något mer defensiv stil än den andre, genom att dra i sin lilla syntlugg och titta snett ned i golvet hela tiden) drog det kortaste strået. Åren mellan 18 och 23 har aldrig känts så milslånga som igår kväll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s