Jag googlar Oscar Zia

Jag är på en jävligt bra spelning med Ezra Furman. Hon spelar en låt som jag inte riktigt kan placera och i mellansnacket berättar hon att det var Police on my back. Jag hörde den först med Clash, säger Ezra, men ursprungligen spelades den ju in med – konstpaus, blick ut över publiken. The Equals, hojtar min något överförfriskade vän Grönis. The Equals, upprepar Ezra med ett leende, that is correct. Hon utbyter en blick av samförstånd med Grönis, eller vänta, finns det inte ett litet korn av ironi där. Troligen bara i min fantasi, eftersom jag är avundsjuk på Grönis som bondar med Ezra, och som alltid vet mer än jag. Om musik i alla fall.  

Jag läser Rodham av Curtis Sittenfeld. Romanen är en lek med tanken på vad som skulle hänt om Hillary tidigt insåg att Bill Clinton var notorisk otrogen, valde att lämna honom och istället satsade på en egen presidentkandidatur.  Det som börjar dokumentärt blir sedan fiktivt. Faktiska händelse i amerikansk politik blandas med uppdiktade. En mer påläst läsare skulle vara säker på när författaren fablar och säkert får ut mer av boken. En mer ambitiös läsare skulle googla när hen blev osäker. Sån är inte jag, jag är mer intresserad av personporträttet än skildringen av den politiska processen.

Jag lyssnar på Nour El-Refai och Henrik Schyffert. De har en trevlig podd (vars namn jag inte vill skriva ut för det är så löjligt) och i ett avsnitt gästas de av Oscar Zia. Han berättar ett barndomsminne om sin kompis Marie-Louise. Ekman inflikar en av hans värdar. Nour skrattar. Henrik skrattar. Oscar skrattar. Sen säger Oscar något oväntat: jag vet inte vem Marie-Louise Ekman är men jag skrattar med ändå.

Visst är det härligt med referenser man känner till. Som ger sammanhang, sätter kontexten, väcker minnen och associationer. Och visst är det trist med kultur som är proppad med referenser som flyger över ens huvud, ställer sig i vägen och i värsta fall får en att känna sig dum.

Det knepiga är ju att det som är inbjudande för en läsare, är exkluderande för en annan. Jag tänker på det här när jag för tusende gången läser igenom mitt manus som är proppat med boktitlar, bandnamn och filmreferenser. Jag vill att berättelsen ska vara så stark att den tål att läsas även av någon som inte hört Boomtown Rats eller ätit trädgårdsmästargryta i en skolmatsal. Min huvudperson, Sara låtsas ofta att hon känner till personer och företeelser fast hon inte gör det. Det är i alla falla något jag tror en hel del av oss kan relatera till.

 Men den erfarenheten känns ju inte likadan för alla. Och om jag skriver att klänningen är gul, då är det olika slags gul läsarna ser framför sig. Och olika slags klänning, även om jag beskriver den i plågsam detalj så att beskrivningen av klänningen utgör hela boken. För vad är ord om inte referenser? Och vad är dessa funderingar om inte huvudvärksframkallande irrfärder som tangerar en gymnasielektion i filosofi. Jag är medveten om att detta är igenkänning bara för de av oss som gått gymnasiet, och haft filosofi. Nej nu får det räcka för idag. Jag går över till att googla Oscar Zia. Tack var podden har jag ett hum om hans CV, men hur ser människan ut? Och vänta, för er som undrar detsamma vad gäller Ezra Furman. Varsågoda 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s