Vad en recension kan göra med en författare

Tydligen har jag skrivit en bok om någon som bantar, har blivit dumpad och hatar sitt jobb. Jag hade ingen aning om att det låg till på det viset, men den första (och hittills enda) recensionen i en riktig tidning har öppnat mina ögon. Låt mig börja från början.

Förrförra veckan konstaterade jag att min bok konstant placeras i feelgoodfacket, trots att varken jag eller förlaget var beredda på det. Jag var medveten om att jag har skrivit i en ”kommersiell” genre, med humor som största krydda, och sådana böcker brukar inte analyseras i spalterna. Recensionsdatumet 29 juni kom och gick, utan att en enda recension syntes till i svensk dagspress. Jag hade börjat förlika mig med tanken att jag inte skulle bli recenserad och det kändes till och med lite skönt. Inga proffstyckare skulle få komma och lägga näsan i blöt.

Men förra veckan dök den upp: den första recensionen. Jag tänker av respekt för recensenten inte nämna några namn eller publikationer, men här är den i sin helhet.

RECENSION ”Någon annans tidsfördriv” marknadsförs som ”en hyllning till chick lit” – och det stämmer på pricken. Ja, här händer det saker – huvudpersonen Doris rör sig både bland bimbosarna i dokusåpavärlden i Stockholm och bland slashasarna som blev kvar hemma i Värmland (som hon ser det). Doris blev dumpad av pojkvännen och känner sig stressad över att inte längre vara 22 år. Hon är pressansvarig för skandalsåpan ”Château amore” – ett pissjobb som hon avskyr. Särskilt när det visar sig att hon måste ljuga och fjäska med samma varma hand. Tur att spriten är gratis på mingelfesten. Väldigt gratis. Ljuset i tillvaron är ”Petter”, killen som hon chattar med på en dejtingapp. Han skriver rara, bekräftande meddelanden, läser böcker och verkar bry sig – men dyker inte upp på första dejten. Snart visar det sig att han inte existerar och jakten på den som under flera alias lurar tjejer att skicka nakenbilder kan börja. Allt är lättsamt skildrat, lite som en romantisk komedi med tokiga bifigurer och många bihandlingar. Det är bakfyllor och röda mattor (som är lila eftersom det är sponsorns färg), bantningsluncher och skvallerjournalistik. En samtidsparodi som muntert surfar runt på ytlighetens vågor. Rumskompisen, såpadeltagarna, Värmlandsmamman med den tystlåtne sambon, den hopplösa pappan – alla är ändå skildrade med värme. Något stort djup i känslor får man inte vänta sig. Jag tycker också att tempot dras ned av de många chattkonversationerna. Och att 365 sidor är för långt för denna charmiga bagatell.

Min spontana känsla var att recensenten måste ha läst en annan bok än min. Några lätta spoilers för er som ännu inte läst boken, men det kan vara bra att känna till rena fakta:

1. ”Doris har flyttat från Värmland där bara slashasarna bor kvar (enligt henne själv)”

Den enda som bor kvar (förutom föräldrarna) är barndomsvännen Catarina som skildras som ”en framgångssaga”. Hon har en högt uppsatt tjänst i kommunen, med tusen projekt på gång. Ingenstans i boken beskrivs någon i Värmland som en slashas eller i oförtjänt negativa ordalag. Snarare vinner Värmland i alla jämförelser med Stockholm romanen igenom.

2. ”Doris har blivit dumpad av sin pojkvän och är stressad över att inte längre vara 22”

Ingenstans i boken är Doris stressad över att inte vara 22 (hennes faktiska ålder nämns, men inte som något negativt) och hon har heller inte blivit dumpad, utan avslutat sitt senaste förhållande på eget bevåg.

3. ”Hon är pressansvarig för skandalsåpan Château amore ett pissjobb som hon avskyr.”

Hon älskar sitt jobb och har aldrig ens övervägt att säga upp sig.

4. ”Det är bakfyllor och röda mattor, bantningsluncher…”

Detta var det kanske mest intressanta stycket. Bantningsluncher? Om det är nånting som inte finns med i boken så är det just det, eftersom Doris avskyr bantning och älskar chips.

Hur blev det såhär?

När jag beskrivit boken som ”en hyllning till chick lit-genren” har jag försökt vara tydlig med att romanen samtidigt går emot de vanliga klyschorna i en chick lit. Klyschorna som säger att huvudpersonen ska banta, hata sitt jobb, skämmas över sin töntiga lantisbakgrund och vara stressad över sin ålder så fort man passerat 30-strecket. Jag älskar genren chick lit – men just de beståndsdelarna gillar jag inte. Därför skrev jag tvärtom.

Men hallå, var inte recensionen ganska positiv?

Det känns oerhört klassiskt att en debuterande författare inte håller med om det som skrivs i en recension, men en recension är ju främst till för läsarna. Nu kommer alltså potentiella läsare tro att Någon annans tidsfördriv handlar om en tjej som nojar för att hon är gammal, hatar sitt jobb och alla i Värmland. Detta samtidigt som hon bantningslunchar (fortfarande oklart vad en bantningslunch innebär!). Vad besvikna de kommer bli!

Recensionen var ju inte en brutal sågning, men jag hade hellre bara sett att skribenten helt enkelt konstaterade att ”jag gillar inte såna här böcker” än påstod saker som inte står i min bok.

Kan mindfulness hjälpa mig komma över detta?

Många blir säkert hjälpta av att tänka att det är en ynnest att ens bli recenserad. Andra författare får kanske inte en enda recension. Och det stämmer ju. Men själv vill jag hellre omfamna min inre Ulf Lundell, skriva ett mejl till vederbörande och fråga ”saknas pojkvän?”. Skämt åsido, jag tycker att det hjälper att älta. Och att ens vänner försäkrar en om att recensenten inte förstått någonting. En annan sak som hjälper är att blogga om det. Och att inte förvänta sig att recensenter ska förstå bokens innehåll, fastän man själv tycker att allt man skrivit är supertydligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s