Om Jerusalemfararna

Minnessten i Nås

Innan vi åkte på semester stod jag som vanligt och funderade på vilken bok jag skulle ta med mig i år? Jag fick syn på Selma Lagerlöfs roman Jerusalem och fick lust att läsa om den, men eftersom det är en inbunden upplaga i två delar kändes den opraktisk på en tältsemester. (Valet föll i stället på Karin Johannissons Den sårade divan i behändig pocketupplaga.) Veckan innan hade jag letat efter tänkbara campingplatser i Dalarna och norrut och det första stoppet fick bli i Nås vid Västerdalälven. En liten trevlig familjecamping helt utan pool, paintballbana eller pub. Men det är först på plats jag inser var vi är. Jag får syn på en affisch vid Folkets park som informerar om att det årliga bygdespelet Ingmarsspelen är uppskjutet till år 2022. Vi är i Nås! Det var härifrån de reste i Lagerlöfs roman Jerusalem I och II. En litterär semester således!

Den 23e juli år 1896 reste trettiosju personer, vara ca femton var barn(!), från Nås mot Jerusalem för att ansluta sig till sjömannen Olof Henrik Larsson som varit i Chicago, fått en gudsingivelse och som visste sig veta att Kristus snart skulle uppenbara sig i den heliga staden. Han hade dessförinnan rest runt i bygden och missionerat för Nåsborna. Han lär ha predikat att:

”öfver de kvarvarande skall Gud låta regna eld och svafvel såsom fordom öfver Sodom och Gomorrha, och de af deras samfund, som uttalat betänkligheter öfver följderna af resan, skola förvandlas till saltstoder.” (ingmarsspelen.se)

Ord och inga visor!

Selma Lagerlöf fångades av historien om Nåsborna och gjorde grundlig research inför sin kommande roman. År 1899 reste hon till den koloni i Jerusalem Nåsborna hade anslutit sig till då de kom fram; American Colony. Hon var även i Nås socken och träffade släkt och vänner till de trettiosju Jerusalemfararna. Åren 1901 – 02 gavs senare hennes roman ut i två delar – en dramatiserad skildring av Jerusalemresan och det hårda livet i kolonin men också en gedigen släktkrönika.

Jerusalem I o II, Selma Lagerlöf, Bonnier 2004

Det är fascinerande att idag stå här utanför Nås kyrka i Dalarna och på den minnessten man senare rest över dem, läsa namnen på de som faktiskt gav sig av. Olof Henrik Larsson måste (som synes) ha varit övertygande i sina predikningar! De som reste lämnade allt bakom sig, sålde sina hemman med lösöre och allt och gav sig i väg endast vägledda av Guds vilja och en stark tro. Jag kommer att tänka på det följe av ca fyrtio personer i Alingsås socken som redan på 1860-talet anslutit sig till mormonerna. Även de sålde allt de hade och for över Atlanten och vidare över kontinenten till Utah utan att kunna haft en aning om vad de reste till (kunskaperna i Sverige om den amerikanska kontinenten var som bekant fortfarande mycket knapphändiga år 1860).

Övertygelsen och tron hos dessa personer i Nås och Alingsås måste alltså ha varit oerhört stark! Så stark att jag idag har svårt att förstå. Men Sverige var ett religiöst land på den tiden och det fanns dessutom starka krafter bland folket att slå sig fria från kyrkans allmakt och det religionsförtryck den utsatte folket för. Vi hade faktiskt ingen religionsfrihet i Sverige på den tiden. Evangelisk-lutherskt enligt den augsburgska bekännelsen var da shit sedan Uppsala möte år 1593! Att till synes oskyldigt läsa högt ur Bibeln för en skara människor utan prästvigning och utanför kyrkorummet var belagt med stränga straff (landsförvisning om det bar sig illa)!

Nu är jag åter hemma igen från tältsemestern och jag har tagit ner Jerusalem ur bokhyllan. Det är dags att läsa om den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s