Om smärta

Jag såg en film igår, Saint Maud hette den. Filmen handlar om en djupt troende sjuksköterska som blir knäpp, typ. Och jag tänker inte gå in så mycket djupare på filmen för att inte spoila, men Maud upprepar ett mantra för sig själv: ”Don’t let your pain be wasted.” Låt inte din smärta slösas bort. Och det där har jag tänkt på under dagen.

Att skriva smärta , särskilt sin egen smärta, kan vara extremt terapeutiskt. Däremot blir det tyvärr inte per definition litteratur. Dessutom kan det ju vara extremt jobbigt att få recensioner, eller ens vanlig textkritik på texter som gör för ont.

Och om man inte står ut med att ta kritik på sin text så bör man nog lämna den i byrålådan. Faktiskt. Varför utsätta sig för en massa smärta i onödan. Det gör ingen glad.

Men en smärtsam text kan ju vara värd att skrivas ändå. Kanske till och med nödvändig. Jag fick ett tips från en skrivlärare som sade att om man har en smärtsam historia som man känner att man måste skriva, då är det bäst att man skriver den, fort, så att man kan gå vidare och skriva något annat sen.

För tyvärr är det ju så att folk sällan gillar att lyssna på någons smärta, om det inte är någon man bryr sig väldigt mycket om. Och inte ens då. Då gör man det ju för att va snäll, inte för att det är så jävla kul (sjukt vore det väl annars) Jag personligen tar betalt för att lyssna på folks smärta. Klockan 04:00 på morgonen kan det vara extremt svårt. Men jag gör som man ska. Lyssnar. Men det är ett jobb, inte något jag njuter av.

Jag ser att ett stort hybridförlag hela tiden annonserar om att de tar emot manus om ”drabbande livsöden”. Visst. Men kom då ihåg att ett ”förlag” som tar betalt för att ge ut en bok tjänar pengar på dem som betalar, dvs författarna; inte på bokförsäljning. Och en exceptionellt stor del av alla manus som inkommer till även traditionella förlag kommer från folk som vill berätta just sin drabbande livshistoria. De blir sällan utgivna, om man inte råkar vara en kändis eller så.

Så innan man skickar sitt drabbande livsöde och betalar fyrtio papp kanske man måste fundera: varför vill jag berätta om den här smärtan? För vem? Kan jag stå ut med att någon kommenterar boken och säger att det är trams? (för folk är tyvärr elaka).

Framför allt: Är det här verkligen intressant gör någon annan? Eller skriver jag det här för mig själv? Båda är helt okej. Men det kanske påverkar vad man vill göra med själva texten sen. Vill man att alla ska läsa? Och då menar jag alla. Ens chef. Ens moster. Friskis-ledaren. Vad vill man i så fall att de ska tycka, tänka, säga? Kan man kontrollera det? Vill man kontrollera det? I så fall är litteratur en dålig idé, text har sitt eget liv, det är mycket svårt att veta var den tar vägen.

Såhär tänker jag: Precis som att min dagbok inte är intressant är mitt liv inte särskilt intressant. Och min smärta (fysisk eller psykisk eller själslig eller whatever) är inte särskilt intressant.

Men den kanske kan bli.

Smärtan som vi alla känner, som vi alla delar: den vill jag inte slösa. Även om jag varken kan eller vill skriva självbiografiskt (eller autofiktion som det numera heter) är ju smärtan det som vi människor delar. Och den får plats: den finns i min bok. Den finns när jag berättar roliga historier om något knäppt som hänt på jobbet.

Det gäller liksom att lyckas sätta sig utanför smärtan, dra sig utanför sig själv en stund. Titta på den. Vrida på den. Fundera kring vad man kan använda den till, vad man kan lära sig. Sen kanske ge den till tex sin huvudperson i ett helt annat sammanhang. Foga in den i en story. Fånga den. Härbärgera den. Och sen släppa.

Gudrun som är psykolog skulle säker säga att tekniken påminner om mindfulness eller ACT eller vad nu alla de där terapierna heter. Och det kanske är så det är.

Och visst kanske det är lite patologiskt att hitta på låtsaspersoner som får bära all min smärta men va fan det både funkar (jag mår ganska bra faktiskt) och verkar bli en bok.

Den där sjuksköterskan i Saint Maud hade väl milt sagt lite sämre copingtekniker. Men nej nu måste jag vara tyst för jag kommer spoila. Men hon har rätt i en sak; att smärta är för viktig för att slösas bort. Men för att överleva måste man nog först separera sig själv från både text och smärta, annars riskerar man att gå under. Och det vore ju inget vidare.

Se bara hur det gick för St Maud.

Don’t try this at home kids.

/a

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s