Har du en favoritrecension?

Recensioner kan både hjälpa och stjälpa. Vissa författare bävar inför dem, vissa verkar inte bry sig nämnvärt. Men framför allt är recensioner till för kulturkonsumenten. Har våra debutantbloggare någon favoritrecension att dela med sig av?

Anna: Linda Skugge har ju gjort sig ovän med alla på sistone eftersom hon skrev en riktigt elak recension ganska nyligen. Skugge har alltid skrivit elaka recensioner. Ibland går hon över gränsen. Men ibland är det tamigfan guld. Tänker särskilt på när hon sågade Broder Daniels ”comeback”. (I mitt huvud var det alldeles nyss men ser nu att det var 2003! Men helvete. Hur gammal var jag då, 19?) Där sparkar hon uppåt, inte bara mot rocksnubbarna utan mot hela manssamhället och alla bajsnödiga människor som tror att de är 17 fortfarande, och jag hade förresten redan hunnit tröttna på BD.

Mattias: Jag har nog redan fått min drömrecension, men då som illustratör. BTJ gav mig och Karin Askerin en väldigt fin recension av vår barnbok Jag brukar vinka till en sten (Idus förl. 2016). Recensionen innehöll allt man kan önska och framför allt hade recensenten verkligen sett det vi själva ville med boken, både vad gällde text och bild, vilket kändes otroligt fint!

En mardrömsrecension jag kommer att tänka på är Albert Engströms totalsågning av Sigrid Hjerténs målningar år 1918. Han kallar henne nedlåtande för ”Fru Hjärtström-Grunewald” och anser att ”[…] hennes arbeten är rena idiotin. […] Det finns vid Gud intet av konst i hennes idiotiska kråkspråk.” och slutligen ”Låt mig slå fast att hennes försök är humbug.”

En bra recension kan vara en fantastisk hjälp i att lyfta fram och skapa uppmärksamhet kring en bok, som i mitt och Karins fall (kort därpå fanns boken på i stort sett varje bibliotek). Men en enda person har också makten att fullständigt krossa ett författar- el konstnärskap med nedgörande kritik. En Läckberg eller en GW kan kanske kosta på sig en dålig och oförstående recension och gå vidare, men för en debutant tänker jag att kan det vara förödande.

Caroline: Hjälp, jag är minst sagt ängslig inför att bli recenserad och därmed kanske missförstådd eller sågad. Det skulle verkligen inte skada om jag lyckas bli mer hårdhudad innan det är dags. Läsarrecensionerna på Storytel och liknande tjänster har varit omdiskuterade på sistone, särskilt de som bara verkar vara menade att skada. Usch, så tråkigt beteende.

Jag kan faktiskt inte minnas någon särskild recension jag har läst, därför får den här påhittade bli min utvalda favorit så länge. Vem vet, det kanske är den bästa som kommer att skrivas om just den här boken, hehe.

”Caroline Möllesands debutbok innehåller verkligen det den utlovar: feelgood på Öland i en härlig miljö med inslag som känns nya för genren. Den kanske inte är något för dig som brukar läsa sockersöta och klämkäcka romaner men om du gillar högt tempo med en gnutta allvar i bakgrunden så funkar den perfekt som en stunds verklighetsflykt och underhållning. Det blir spännande att läsa nästa del i serien, dels för att se vad som händer i Sannas och Melindas liv men också för att följa författarens utveckling.”

Ann: Jag har ju redan orerat om en recension denna vecka och trots mitt stukade självförtroende i hur jag ska lyckas förmedla mina intentioner i mitt skrivande så att folk inte tolkar dem tvärtom tänkte jag ändå dela med mig av några roliga sågningar. Fast inte så uttömmande sådana. En klassiker är recensenten Måns Ivarssons alster från 1987 som blev så omtalad att Toto faktiskt tryckte upp den på en t-shirt:

Gudrun: Duktiga journalister hjälper mig att få upp ögonen och öronen för sådan jag själv inte uppmärksammat. Minns exempelvis, hur besatt radions Kjell Alinge var av Lisa Nilssons Himlen runt hörnet-platta. Han spelade den om och om igen, höjde den till skyarna, men så hade han en invändning. Nu återger jag ur minnet typ trettio år senare, men Kjell Alinge var missnöjd med omslaget. Han tyckte inte det passade ihop med den värme och vardaglighet som fanns i Lisa Nilssons röst. Det där intresserade mig eftersom jag inte riktigt fattade vad han menade då. Nu ger jag honom rätt, och jag misstänker att även Lisa Nilsson gör det

En färskare recension som gjort intryck var när Tone Schunnesson skrev om Knäböj, Sara Martinssons bok om kvinnor och styrketräning. Den gav mig inte bara info om boken, utan om minnen och känslor som väckts hos Tone Schunnesson under läsningen och bidrog till att jag sen läste boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s