Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna

Foto: Eva Lindblad

I dag gästbloggar Kristin Brorsson, som är aktuell med debutromanen Gammal kärlek rostar alltid på Lind & Co.

Fråga: ”Skulle du vilja skriva ett gästinlägg på Debutantbloggen?”

Mitt svar (något överentusiastiskt): ”Ja, men självklart! Så roligt! Så hedrande! Så
ROLIGT.”

Hela dagen filar jag på idéer och sekunden efter att barnen somnat samma kväll sätter
jag mig förväntansfullt tillrätta. Det är en härlig sommarkväll utanför fönstret. Jag
tänder några ljus för att rätt feeling ska infinna sig. Häller upp ett glas bubbel. Nu så!
Putsar glasögonen och öppnar ett nytt, väldigt tomt, dokument. Tror aldrig jag sett ett
tommare dokument, faktiskt. Och det är tomt så himla länge också? Ingenting händer
hur mycket jag än stirrar på skärmen. Tar en klunk bubbel och väntar på inspiration.
Ställer ner glaset, flätar ihop fingrarna och sträcker ut dem i ett obehagligt knakande.
Nu, nu kör vi! Skriver en lösryckt mening men raderar direkt. Plockar fram
instruktionerna för att kolla hur långt det var jag skulle skriva nu igen? Tar en klunk till.
Synar glaset. Gott det här! Men den vackra, sprakande drycken skär sig sannerligen mot
den där fula, lysande skärmen i bakgrunden.

Hur lyckades jag egentligen skriva en hel bok? Kvällar som denna när jag sitter så här
och väntar på att sidorna ska fyllas av sig själva undrar jag verkligen det. Fast när jag
börjar tänka efter ordentligt så minns jag ju:

  • Alla sena kvällar när barnen somnat och jag egentligen skulle gjort allt – ALLT – för
    att få gå och lägga mig, men ändå stannat uppe till långt efter midnatt och skrivit.
  • Alla fyrtiominuterspass när min yngsta dotter haft balett och jag sprungit till närmsta
    café och hetsskrivit, om än bara några meningar.
  • Alla filmer och Netflixserier som jag valt bort för att skriva samtidigt som jag kastat
    lystna blickar mot vardagsrummet där min sambo suttit i soffan och kollat på en helt
    OTROLIG ny serie som sedan ALLA pratat om. Utom jag.
  • Alla tidiga morgnar när jag ställt klockan och gått upp fyra timmar innan barnen
    vaknat för att skriva, med en kopp grönt te och månen som enda sällskap. (Det här är
    givetvis en ren och skär lögn och inget som någonsin skulle kunna hända eftersom jag
    inte kan minnas att ett barn någonsin vaknat efter mig. Men det låter ju sjukt proffsigt.)

Sedan finns de där stunderna när man faktiskt haft tid. När man suttit i timmar och bara
öst ur sig bokstäver som aldrig sinat. När man råkat tittat på klockan och insett att nu är
snart tiden ute, nu måste jag lämna min egenpåhittade värld och återgå till den riktiga
världen, och sedan bara läääängtat tillbaka till det där worddokumentet samtidigt som
man stått och stekt frysta köttbullar och hivat upp snabbmakaroner från någon kastrull
på färgglada IKEA-tallrikar. Den känslan är det som gör att jag ändå fortsätter. Kicken
jag får av att det jag håller på att skapa kanske inte är så tokigt ändå, den är oslagbar.
Det gäller bara att komma dit och inte tryckas ner av tankarna på gårdagen då allt
kändes S K I T. Då inget vettigt alls kom ut på skärmen.

Jag förstod ganska tidigt att jag hade en story som skulle kunna bli nåt, men att jag
behövde lägga ner mycket arbete på att bygga upp den på ett trovärdigt sätt. Ge liv åt karaktärerna och skapa igenkänning. Och något måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag
(prisa herren!) blev utgiven. Man tror kanske att känslan efter det är att man är hemma.
Att allt är löst. Framtiden är räddad! Man är tamejfan ett geni och orden kommer aldrig
mer att sina – nu SITTER DET!

Men så slår man sig ner där en kväll, framför skärmen, och ska skriva ett enda litet
blogginlägg, och exakt samma känslor kommer över en som när man satt och kämpade
med manuset man hoppades skulle bli utgivet.

Summan av kardemumman: Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna för de
kommer förmodligen aldrig försvinna. Härda ut, för snart vänder det, jag lovar. Helt
plötsligt sitter du där med ett antaget manus OCH ett färdigt blogginlägg!

Följ mig gärna på instagram: kristinbrorsson_författare

En reaktion på ”Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna

  1. Ja, herrejesus, dessa ständiga känslor av otillräcklighet – jag vet! Du har nog rätt, det verkar inte gå över. Det är bara att tröska på ändå. Som man ju bevisligen gjort förr, när man faktiskt fått en bok utgiven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s