Om smärtans form

Skrikhuvud”, M. Kvick

I fredagens inlägg bloggade Anna Grönlund om att skriva om smärta (Om smärta). Jag tar upp tråden och fortsätter på temat. Jag får ibland känslan av att det idag kommer ut fler och fler böcker på temat ”jag har varit med om något stort, jag borde skriva en bok!”. Det kan vara allt från resor jorden runt och livsomställningar till utbrändhet och mörka katastrofer. Men precis som Anna skriver är en stor händelse i livet inte automatiskt bra stoff till en bok, hur spännande, dramatiskt eller smärtsamt det än har varit för personen själv.

Som konstnär får jag ofta höra att det måste vara skönt att kunna ”måla av mig” mina känslor i ateljén. Ett påstående jag varje gång måste svara nekande på. Jag ”målar inte av mig” ty det skulle inte bli några bra bilder. Konsten ligger ju i att gestalta – att ge ny form åt det där man vill berätta. Då funkar det inte att ”skriva/måla/teckna av sig” känslorna – det är terapi (som naturligtvis kan vara bra och helt livsnödvändig ibland, men kanske inte för att skapa konst). Gestaltningen är snarare en längre, eller kortare, inre process där det som kommer ut kanske inte ens tycks handla om det man från början tänkte att man ville uttrycka. Mina målningar är sällan eller aldrig uttryck för konkreta tankar och känslor.

Jag kommer att tänka på Torgny Lindgren som i Minnen (Nordstedts 2010) beskriver en dag då han besöker en kyrka och finner att prästen i predikstolen använder hans egen text som predikotext! Torgny blir förtvivlad och vill ställa sig upp och ropa ut i kyrkan: ”Egentligen […] skriver jag inte alls om det som jag skriver om! Stoffet är en bisak, en nullitet. Formen är huvudsaken!” I stället lämnar han tyst kyrkan i harm och förtvivlan. Formen är alltså viktigare än innehållet, i alla fall om man lyssnar på Torgny Lindgren.

Varje historia är värd att berättas! Men det är stor skillnad på att beskriva sin smärta och att gestalta sin smärta. Det finns en orsak till att Wilhelm Mobergs bok Den okända släkten (Bonniers, 1950) är bortglömd, medan Utvandrarsviten ännu idag är högst levande litteratur. I den förra beskriver Moberg sin enorma research i både Sverige och USA inför arbetet med romansviten om den stora emigrationen – mycket intressant och faktaspäckat, men det är kanske först i omgestaltad form som det blir riktigt bra litteratur.

Själv har jag i flera år försökt att skriva en bok om könsidentitet, könsroller och förstockade samhällsnormer. Jag vet inte längre hur många påbörjade texter jag har i ämnet på min hårddisk, men alla har havererat till slut. Och det skulle visa sig att bästa sättet att skriva om könsidentitet inte var en lång text späckad med termer som genderfluid, könsdysfori, hbtqi, ickebinär, osv, utan en illustrerad barnbok om en kille i gul klänning på ett pensionat. På något vis lyckades jag förmedla mycket av det jag ville helt utan att egentligen beskriva det. Och jag måste erkänna att det blev så mycket bättre i denna omgestaltade form!

Nå, hur gestaltar man smärta då? Det har jag inget bra svar på. Kanske kan den gestaltas som ett Skrikhuvud som i illustrationen ovan, eller som tavlan nedan, men jag vet inte. Och om du undrar vad ett Skrikhuvud är, finns det all anledning att undra. Jag berättar ingenting.

Det tysta”, M. Kvick

2 reaktioner på ”Om smärtans form

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s