I väntan på vadå

Den första graviditeten medför en alldeles särskilt slags väntan. Väntan på en på en mycket liten människa som kommer ta mycket stort utrymme i anspråk. Väntan på att möta sig själv som förälder och ta farväl av den del av en som går förlorat i och med moderskapet. Väntan på att ens kropp ska vidgas och öppnas, och sen slutas igen.

För arton år sedan väntade jag mitt första barn. Det fanns stunder när jag ville vara kvar i limbo, i det trygga väntrummet för alltid, men i takt med att magen växte blev jag allt mer otålig. Ungen var beräknad till slutet av augusti. Jag badade, träffade vänner, såg barnets pappa spela ett utomhusgig i Rålis och hoppades att jag inte skulle få värkar under spelningen. Augusti kom och gick. På mödravården, kunde jag till slut inte hålla mig. Jag vet att det här är en dum fråga sa jag till barnmorskan, men har du någon gång varit med om att barnet aldrig kommer ut, att graviditeten fortsätter för evigt? Det hade hon inte. Hon bokade en tid åt mig uppe på sjukhuset, snart skulle man överväga igångsättning.

Med vännen PO i Värmland, juni 2003

Jag tänker på det här nu, för att det är augusti och jag återigen väntar. Att den som skickar in spontanmanus till förlag får vänta, det hade jag koll på, men att det skulle vara så mycket väntan även på andra sidan förlagskontraktet, det hade jag inte förutsett. Egentligen är det logiskt. Det  tar inte bara tid att skriva, det tar tid att läsa också. Särskilt för den som ska läsa med eftertanke, och ge konstruktiv feed-back (och ska hantera mitt manus som kringelikrokar sig lite hit och dit). För tillfället är det inte bara mina kära förläggares synpunkter jag väntar på. Ett gäng snälla och kloka människor har gått med på att hjälpa till genom att läsa manuset.

Det är säkert bara bra för mig att ha några veckor utan mitt manus, men jag har svårt att finna ro. Litegrann känns det som den där sommaren när jag var höggravid. Allting måste ha sin gång – men jag vill bara vara färdig. Jag tänker så klart på manuset, och skriver ner lite stolpar, men behöver finna mig i att mer än så är det inte läge för.

Medan jag väntar passar jag på att fixa sådant sominte hunnits med, som att hämta en affisch som blivit kvar hos mitt ex och gå till en sybehörsaffär och leta upp knappar som passar till farmors gamla blus. Och så går jag på finbiografen Capitol och ser Antonionis Blow Up. I stolen bredvid mig sitter en yngling född 4 september 2003.

Och just det, medan romanförfattaren väntar gör estradören sig påmind. Hon vill hitta på något, och anmäler mig till ett nytt upptåg i poesins tjänst. Jag kan rapportera till er senare om det inte blir alltför fiaskoartat. Eller kanske i synnerhet om det blir fiaskoartat. Några av er kanske väntar och behöver distraktion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s