Jag blev skrivfrälst av att fulskriva på kursen

Skrivfrälst av att fulskriva

Nu när hösten närmar sig är det säkert många som snart ska börja, eller redan har börjat, på skrivarkurs.
Åh, så roligt! Jag är lite avundsjuk på er.

Det är två år sedan jag påbörjade min första skrivarkurs. Det finns förstås olika vägar att gå för den som vill ägna sig åt skrivande, men hos mig fanns ett behov av att få både verktyg och vägledning i starten.

Kursen jag valde var på distans, ”Författarkurs 1” hos Jorun Modén. Man kunde välja ambitionsnivå själv och göra mycket i sin egen takt. Jag minns förväntningarna och pirret. Kan det här verkligen passa mig? Kommer jag att lära mig något?

Ja! Det var jätteroligt samtidigt som jag lärde mig massor. (Fler bonusgrejer, som jag har bloggat om tidigare, är att jag fick skrivkompisar och att vi lärde oss att ge och ta emot feedback.)

Min skrivlärare, Jorun Modén, har nyligen gett ut en bok som innehåller både övningar och mycket av det hon lär ut på kurserna och häromdagen gästade hon Morgonstudion i SVT där hon delade med sig av sina bästa skrivtips. Nummer ett var att fulskriva – och det var precis det som var min första skrivövning på kursen.

Att fulskriva är detsamma som att flödesskriva och instruktionerna löd ungefär så här:
Under fem minuter sätter du pennan till pappret och bara skriver – helt utan krav på att det behöver vara bra, rättstavat eller ens sammanhängande. Du skriver det som dyker upp i huvudet. Det här hjälper dig att släppa hämningar, slänga ut den inre kritikern och istället hamna i flöde. Redigera och ändra kan du alltid göra efteråt. Syftet med femminutersövningar och fulskrivning är att öva upp förmågan att bestämma sig för att skriva i stället för att vänta på inspiration.

Ämnet var ”Det brinner” och vi fick tolka det precis hur vi ville. Jag minns att jag verkligen skrev allt i ett svep utan att pausa.
Sedan dök perfektionisten upp och jag redigerade innan jag lade ut texten i ”skrivarlyan” på lektionssajten. Inte för att texten var perfekt på något sätt, men åtminstone tillsnyggad. Så här blev den:


Jag står ensam i det tysta mörkret. Höga tallar omringar mig med sina stolta silhuetter tydligt avtecknade mot natthimlen. Jag känner mig trygg och skogens dofter av svamp och mossa gör mig lugn.

Men så ökar min puls. Det är dags. Lukten av fotogen sticker genast i näsan när jag sätter mig på huk och vänder upp och ner på flaskan jag har med mig. Jag tänker inte ens på vad jag gör. Högen med trasor dränks snabbt av vätskan. Sedan fumlar jag med asken när jag tar upp en tändsticka.

Jag håller andan när jag skrapar stickan mot plånet. Poff! Äntligen. Det brinner. Lågorna börjar dansa framför mig, först försiktigt men sedan allt vildare. De slickar husknuten till den gamla stugan och klättrar snabbt uppåt. Det hettar i ansiktet och jag kisar mot det starka ljuset. Det gör ont att fylla lungorna med luft. Jag måste backa.

De knastrande ljudet tilltar i styrka och övergår till ett dån. Mitt hjärta slår snabbare och snabbare. Vad har jag gjort? Jag ångrar mig, men ändå inte. Tänk att det var jag som fick detta att hända. Jag släppte lös denna urkraft som inte går att stoppa nu. Jag blir medveten om tårarna som rinner över mitt ansikte och ner över halsen. Men ett leende sprider sig inom mig när jag tar några stora kliv framåt. Jag tvekar någon sekund innan jag omfamnar elden. Nu är jag stark och glad. Inte svag och ledsen som jag brukar vara. Jag har makten. Och härligheten. I evighet.


Den där scenen hade jag aldrig tidigare sett, upplevt eller ens funderat på. Den dök bara upp. Och jag vet inte vem jaget är. Kanske en ung person som har blivit mobbad? Eller var det något i mitt undermedvetna som kom fram? Ingen aning.

Men jag vet att jag blev skrivfrälst redan vid den där första övningen. Det var befriande och spännande att ta sig till en främmande plats, bli någon annan, fantisera och upptäcka vad som kunde hända. Känslorna växte fram från ingenstans.

Så det första jag lärde mig var alltså att tycka om att fulskriva, men samtidigt är det en utmaning eftersom jag har svårt för det. Jag vill gärna att det jag skriver ska bli perfekt så fort som möjligt. Mitt mer naturliga sätt att skriva är långsammare. Oftast skriver jag ner några meningar, läser igenom, korrigerar eventuella stavfel, formulerar om i huvudet och testar fler varianter.
När jag har flow blir det förstås många stycken i taget men jag gillar ändå att stanna upp och redigera med jämna mellanrum.

Tyvärr tar det tvärstopp ibland och vid några tillfällen hakade jag upp mig ordentligt när jag skrev mitt första råmanus. Det som fick skrivkrampen att lätta var att jag återgick till att fulskriva. Jag släppte taget om de medvetna tankarna och pressen att det jag skrev skulle bli användbart. Orden fick flöda, det hjälpte och jag kom framåt.

För att glida lite från ämnet fulskrivning och prata om skrivövningar i allmänhet så är de fantastiskt bra för att kläcka idéer också. Flera av de skrivövningar vi gjorde på kursen skulle mycket väl kunna bli början på längre projekt – noveller eller kanske hela romaner.

Är du också skrivsugen men inte villig att gå en skrivarkurs? Har du inte lyckats få plats på någon? Läs skrivhandböcker och sök efter tips på nätet. Eller varför inte fulskriva helt på egen hand? Det kan bli en fantastisk början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s