Debutanter är överskattade – men det blir inte bättre sen

En läsare hörde av sig, med en önskan om att få ta del av mina reflektioner kring Sanna Samuelssons text i Göteborgsposten om överskattade debutanter. För er som inte läst den, gör det, den är träffsäker och lättläst. En snorkig vän säger till Sanna att han inte läser debutanter utan avvaktar till författaren skrivit roman två eller tre. Detta för att skrivande är ett hantverk och romanerna oftast blir bättre när författaren lärt sig skriva.

Sanna Samuelson blir förbluffad över sin väns utsaga, men tänker efter och inser att vännen är något på spåret. Nog är det dags att ifrågasätta hajpen kring debutanterna, särskilt de unga. Jag citerar: ”För att kunna träda in i rollen som debutant-lammkött kan du inte vara för gammal och grå. Det blir inga roliga författarporträtt då. Detta trots att ungdom, som vi alla vet, är det tråkigaste som finns.”

Debutant med många gråa hår, lite skelögd också vet inte om det är ett plus eller minus?

Jag vill genast veta mer om den snorkige vännen. Hur gammal är han? Är han snygg? Krönikörer tycks omge sig av festliga kompisar som levererar välformulerade utsagor. Varför har inte jag en sån bekantskapskrets? Finns ens den snorkige vännen på riktigt? Ibland misstänker jag att journalister för att få till sina texter använder sig av låtsaskompisar à la hemlige Mållgan.

Nu gör jag halt i inlägget och tackar Gunilla Bergström som gick bort förra veckan. Tänk att en och samma person hittat på både Mållgan och ”jag ska bara”, två uttryck som införlivats i det svenska vardagsspråket.

Läsaren som hörde av sig angående texten i Göteborgsposten är i alla fall verklig. Hon är en vän, faktiskt en av flera smarta och intressanta vänner som jag diskuterar saker med. Och just det, här på Debutantbloggen har jag ju skrivit om flera av dem som exempelvis den entusiastiska Lydia, Möbelhandlaren och den känslostarka fröken T. Sen har jag ju inte träffat Möbelhandlaren på flera år, men han finns på riktigt.

Som medelålders och icke upphaussad debutant är det härligt att få läsa att hajpade ungdomar inte alltid är intressanta. Jag har själv tänkt tanken att det är konstigt att använda det där med att ett verk är en debut som marknadsföringsargument. Det säger ju ingenting annat än att upphovspersonen inte publicerat sig tidigare. Och jag vill gärna tro att Sanna Samuelsson och hennes vän har rätt, att erfarenhet av livet och av skapandet ger intressantare verk. Men tyvärr, jag tror inte riktigt att det är så.

Jag tänker på en nedslående föreläsning från psykologprogrammet. Den gick ut på (nu sammanfattar jag slafsigt och ur minnet), att oskickliga psykoterapeuter inte blev duktigare med åren. De hade heller ingen nytta av vidareutbildningar. En snabb sökning för mig till en populärvetenskaplig blogg och se, det verkar vara ännu värre än jag minns. Dåliga psykoterapeuterna blir sämre med åren! De  överskattar dessutom sin förmåga, medan deras mer kompetenta kollegor har lättare för att realistiskt uppfatta hur patienterna förbättras (eller inte) under behandlingen.

Ni anar nog vart jag är på väg. Jag tror att det förhåller sig på ett liknande sätt med författare. Om debuten är bra och författaren förmår jobba medvetet med att utveckla sitt skrivande, då kan bok nummer två och tre verkligen bli något. Men om debuten är dålig då blir det inte ett dugg bättre sen. Möjligen är böcker som kommit senare i utgivningen procentuellt sett av högre kvalitet än debuter för att det är fler av de obegåvade som tappat sugen och inte ens skriver mer än en bok. Möjligen.

Författarförbundet kräver minst två utgivna böcker för att det ska vara någon idé att ansöka om medlemskap. Både de och den snorkige vännen framstår som optimister. Som en optimist framstår väl jag också som skriver såhär kaxigt innan min egen debut. Eller som en idiot. Ja, ja om min bok blir ett fiasko och jag får äta upp den här texten har jag i alla fall skrivit om det ämne som min kompis bad mig om. Och haft roligt medan jag gjorde det.

4 reaktioner på ”Debutanter är överskattade – men det blir inte bättre sen

  1. Vilket intressant inlägg! Jag vill tro att du är något på spåren men så dyker Morten Harket upp i mina tankar och stör (som så många gånger förr). Hur ska vi förklara aha:s enda och brillianta hit? Eller Baha Mens oslagbara Who let the dogs out? Ett mästerverk och sedan inget mer. Kanske gäller andra naturlagar i musikens värld? Där har Mästaren en enda låt, förtrollar sin omvärld och sedan hörs den aldrig mer (tills den dyker upp i Let´s dance). Tänk om det var likadant med psykologer? En succépatient och sedan försvinner psykologen för alltid. Vad romantiskt det vore.

    • Tack Lovisa och självklart har du rätt, det är inte för inte uttrycket one hit wonder är vida känt. Inom litteraturen har vi nog en del one novel wonders som ex Harper Lees To kill a Mockingbird, och Jack Kerucs On the road. Och inom psykologin har vi dig, en superduktig kliniker som hålls avskild från patienterna högt uppe på ett kontor i innerstaden.

  2. Jag har tänkt samma tanke många gånger. Tyvärr så har jag svårt för att läsa alltför många egenutgivna böcker. Jag tappar bort innehållet när jag retar mig på språket. OK, jag är verkligen ingen språkexpert, och själv gör jag det ena misstaget efter det andra när jag skriver. MEN jag är med en fantastisk grupp av skrivande vänner där vi ger varandra ärlig feedback och uppmuntran i en fin blandning. Utan dem skulle jag vara helt ”skeppsbruten” i meningarnas och ordens öppna stormiga hav.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s