Refuserad!

Ingenting går upp emot en rejäl refusering! säger Tvivlet och Kritikern.

Det ingår i allas vårt skrivande liv att få refuseringsbrev, i alla fall om man är den skrivande personen som skickar sina manus till förlag. Men jag måste säga att några refuseringar har varit bra! En finfin refusering gällde Pensionat Solvändan, som senare togs emot av Lange forlag. Men frågan är om jag ens hade skickat manuset till dem om inte refuseringsbrevet trots allt varit så fint skrivet och så peppande? Hon som skrev brevet kändes uppriktigt ledsen över att de inte kunde ta emot mitt manus. Och hon var väldigt bestämd med att jag absolut måste fortsätta att försöka ge ut det! Och så blev det ju också.

Och nu har jag gått och blivit refuserad igen. Denna gång lite hårdare och med en mindre ledsen ton. Men eftersom det rörde essäer var jag helt med på en hård granskning av manuset. Och faktum är att det långa brevet gjorde mig uppriktigt glad! Personen i fråga hade verkligen bemödat sig om att läsa igenom hela mitt manus från början till slut och sedan gett sig tid till att skriva vad hen tyckte och tänkte. Svaret innehöll både ris och ros, och det har fått mig att tänka att hen antagligen har rätt. Essäer är svåra texter att skriva (för en amatör som jag) och det är mycket som ska stämma. All fakta ska vara korrekt och ha tydliga källhänvisningar, samtidigt ska tonen vara personlig och texten innehålla tankar och reflektioner. Texten ska gärna ta några avstickare, men heller inte sväva i väg. Inte konstigt då att allt inte håller hela vägen, tänker jag. Men att få ett refuseringsbrev lika långt, genomtänkt och välformulerat som om en anlitad lektör skulle ha skrivit det, är få förunnat! De flesta förlagsbrev lyder ju trots allt: ”Tack för att vi fick läsa ditt manus. Tyvärr är vi inte intresserade av att ge ut det.” Kort och kärnfullt och man sitter där och undrar vad det var de inte gillade?

Vad var det jag sa?

Men jag ska också vara ärlig – min Personliga tvivlare och min Kritiker dök ju genast upp vid min sida. De sa förväntade saker som ”Vad var det jag sa?” och ”Vem tror du att du är?”. Och det ska erkännas – jag är för närvarande mindre sugen på att skriva i essäform och jag tänker att det kanske ändå är barnböcker jag ska ägna mig åt, ty det tycks jag ju i alla fall behärska. Och både Tvivlet och Kritikern nickar instämmande och hummar: ”Jo, det vore nog det bästa.” och ”Man ska ju inte förhäva sig, som du väl vet.”

Men då sitter också Tillförsikten där i ett hörn och får mig att inse att refuseringsbrevet är något av en gåva, ett verktyg jag kan använda mig av för att arbeta vidare med mina essäer. ”De kan ju bara bli bättre, eller hur?” säger Tillförsikten och ler lugnande mot mig.

2 reaktioner på ”Refuserad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s