Enkät: Dissa en klassiker

Klassiker ska man ju gilla… eller? Debutantbloggarna tar mod till sig och dissar verk som på ett eller annat sätt ingår i vår litterära kanon.

Gudrun:

Jag har aldrig förstått mig på Nyårsklockan av Alfred Tennyson. Oavsett vilken skådespelare det är som läser, eller hur hög eller låg promillehalt jag har i blodet så tycker jag dikten är stel och stolpig. 

Ann:

Fahrenheit 451

Jag läste den här klassikern för första gången i fjol och blev faktiskt paff av den konservativa kvinnosynen. Nu kanske man inte kan förvänta sig wokeness från en bok skriven 1953, men den utspelar sig ändå i framtiden och gör anspråk på något slags subversiv intrig. Förutom att en manic pixie dream girl sätter huvudpersonen Guy Montags liv i rullning finns en korkad hemmafru och sedan… inga fler kvinnor. De böcker som i slutändan bedöms tillräckligt viktiga att bevara för framtiden är också alla lustigt nog skrivna av män. Sammanträffande? I think not.

Caroline:

Jag har aldrig gillat Alice i Underlandet av Lewis Carroll. Jag minns boken som mörk och läskig, eller så kanske jag såg någon tecknad version på teve, jag vet inte riktigt. Tydligen handlar den om Alices äventyr i en värld som strider mot all logik. Bristen på logik bidrog säkert till att jag tyckte att den var knepig och obehaglig.

Mattias:

Vissa författare och böcker förväntas man gilla per automatik. Allt som Astrid Lindgren skrev tillhör kategorin, samt Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Vi må vara oense om mycket här i landet men Millenium-trilogin tycker vi är bra, för att inte säga bäst! Men jag håller inte med. Stieg Larsson må ha varit en utmärkt skribent på många sätt men trilogin innehåller så mycket dumt att jag var tvungen att avsluta läsningen efter andra boken.

Följande stycke är hämtat ur Män som hatar kvinnor ”Apple iBook med 25 Gb hårddisk och 420 Mb RAM” och vidare ”Apple PowerBook G4/1.0 GHz […] med en Power PC 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk.” Fullkomligt ovidkommande information som beskriver Lisbeth Salanders (superdunder-)dator. Död text utan syfte, i själva verket en ren produktbeskrivning direkt från katalogen. Jag förstår att Stieg Larsson ville skryta med sina datorkunskaper men kunde lika gärna ha beskrivit en gräsmatta, i detalj. 

Det finns ganska mycket jag skulle kunna peka på i dessa böcker (t ex att Lisbeth Salander är så superdundersmart att hon ensam i världshistorien löser Fermats gåta hukande i en buske utanför Sollebrunn!) men det absolut värsta, det som slutgiltigt fick mig att slå igen boken, är det faktum att Paolo Roberto dyker upp i andra boken! Alltså inte en påhittad namne utan den riktige, livs levande Paolo Roberto. Varför? Oavsett vem Paolo Roberto var och är, är det inte trovärdigt. Jag förstår inte syftet. Det är som att skriva in Pernilla Wahlgren i en kriminalhistoria, det blir bara förvirrat och konstigt! Jag är ledsen Stieg – hade jag suttit som redaktör på förlaget och fått in ditt manus hade jag bett dig stryka hälften och skriva om.

Anna:

Alltså, jag är lite av en Strindberg-fangirl (för Strindberg var så cool och knäpp och pinsam) men VARFÖR tvingas alla läsa ”Röda rummet” i gymnasiet? Tråkigaste suparboken nånsin. Och apropå sprit: nu svär jag i alla kyrkor men ”On the road”? Allas farsor tycker ju den boken förändrade deras liv men den handlar ju om några ungdomar som knarkar. Slut. Vad är det jag missar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s