Omgiven av potentiella poeter

I fredags var det dags. Jag hade sett till att jobba halvdag. Hade lägenheten för mig själv när jag kom hem. Klockan ett skulle mejlet komma. Mejlet från Systerkonspirationen med den senaste versionen av manuset inklusive kommentarer om saker som behöver fixas/ändras. Vi är på slutsträckan nu. I oktober ska rackaren i tryck.

Jag kokade kaffe. Ställde fram datorn. Vi hade haft möte dagen innan, Sara, Agnes och jag så jag visste ungefär vad som väntade, och vilket kapitel jag skulle börja med. Mycket riktigt, när jag mejlet kom och jag letade mig fram till det där kapitlet fanns en uppmaning som inleddes med: ”Galleriscenen behöver bli lugnare och mer genomtänkt. Just nu känns den lite som ett hopkok av trådar där ingenting riktigt landar.”

Text, cava och tråkiga nudlar

Det var det här jag längtat till, ändå kände jag mig inte helt på topp. Det var inte bara det där motståndet som texten ofta bjuder när jag inte varit ifrån den ett tag. Jag var också ovanligt ofokuserad och dessutom lite svettig. Pulsen lätt förhöjd. Efter några timmar gav jag mig. Diagnosen var uppenbar. Jag hade lindriga symptom, men inte på covid 19. De här var en släng av rampfeber (ej att förväxla med den betydligt besvärligare scenskräcken). För några veckor sedan berättade jag här att estradören Gudrun hade något i kikaren, och såklart krockade nu hennes schema med romanförfattarens.

Klockan närmade sig fem, och jag lämnade  min huvudperson, kvar i galleriscenen med de lösa trådarna. Tog en dusch. Drog på mig en svart byxdress som satt illa över axlarna. Bytte till kjol och blus – och förbjöd mig själv att inleda en klädkarusell där jag provade och förkastade alla möjliga och omöjliga plagg och indirekt även kroppen innanför tyget. Åt en undermålig måltid bestående av snabbnudlar och ett glas rosa cava. Gjorde några hastiga, och omotiverade ändringar i mina texter, Kära mänsklighet och Några platser där jag blivit förödmjukad av pojkar och män. Sen begav jag in mot Södermalm med siktet inställt på Bonden bar.

Det här kan bli lite hur som helst tänkte jag, medan jag korsade Medborgarplatsen. Jag har aldrig gått på något event som Stockholm Poet Society ordnat tidigare. Jag har följaktligen inte framfört något där heller. Jag har inte varit på spoken word eller poetry slam. Det kanske inte alls är min grej, funderade jag. Det här kan bli pinsamt. För mig. Men också för andra. Finns det något mer plågsamt än att se en människa göra bort sig på scen? Möjligen att vara den som står på scenen. Möjligen. Jag påminde mig själv om jag i alla fall skulle få öva mig i att framträda, och dessutom träffa mina vänner, Anna och Lina, som lovat komma med som moraliskt stöd.

Suddigt gäng efter showen, på främsta raden syns Debutantbloggens utsända bredvid Lokalvårdaren och Konsumenten

Ja, jag var alltså helt oförberedd. Oförberedd på vilken fantastisk upplevelse jag hade framför mig. Och blev därför knockad.

Konceptet var enkelt. Vi var femton personer som fick fem minuter var på scen, och någonstans i mitten var det paus så man kunde gå till baren för påfyllning. Jag hade aldrig sett och hört någon av dem som framträdde tidigare, det var bara att öppna sitt sinne och ta in det som kom.

Vissa som läste var uppenbart proffsiga, andra var debutanter. Vissa var unga, andra äldre. Vissa läste på svenska, några på engelska. Vissa läste tungvrickarsnabbt, andra med pauser. Vissa framträdde med artistnamn, andra inte.

Texterna handlade om ångest, droger, autism, häxor, skuldbeläggande av kvinnor som utsatts för våld av sina män och om klimatkrisen. Men också om guldfiskar, barndomsminnen, träbåtar, att inte vara medlem i Apoteket Hjärtat och risken med att stoppa in extra fyllning i sin bikin-bh. Jag blev charmad, imponerad, förbryllad, rörd, ilsk och fnissig.

Hur gick det för mig? Ok tror jag, men det kändes sekundärt. Att få vara publik var den stora grejen.

Jag och Lina rusiga av all poesi (kort efter att foto togs fick vi veta att det var väntelista till borden och vi dröp av)

Efteråt såg jag med nya ögon på mina medmänniskor. Jag flanerade mitt i helgstämningen, omgiven av potentiella poeter. Lina och jag stannade till för ett glas på Bistro Süd och sorterade våra intryck. Där befann vi oss omgivna av prominenta gäster, bland dem en välrenommerad kulturjournalist. Jag spetsade öronen ( tjuvlyssnade), och hörde henne konversera en något yngre man, och fråga om han inte skulle ha dessert. Nej, svarade mannen, jag är inte mycket för sötsaker. Sen gjorde han en paus, och levererade med perfekt tajming och menande blick på kulturjournalisten och hennes väninna: ”no offence.” De log smickrat. Poeterna fanns sannerligen överallt

Sen promenerade Lina och jag vidare. På Mariatorget låg en röd ros övergiven på marken. Lina plockade upp den och vi fortsatte. Kapitlet med de lösa trådarna skulle finnas kvar nästa morgon, och jag skulle, tänkte jag mig, möta det med förnyad, lyrisk energi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s