Att bli klar

This is how it ends, säger jag till mig själv. Not with a bang but with a whisper.

Senaste veckorna har jag suttit med slutredigeringen. Det tar längre tid för mig än för snittet tror jag, allt tar längre tid. Jag vet inte varför. Hela den här bokprocessen har tagit sex år. SEX ÅR. Min äldsta dotter vet ingen mamma som inte skriver på boken exakt hela tiden.

Hemmet är i kaos. Jag har glömt min handväska på jobbet, dit jag gick för att hämta mitt passerkort som jag hade glömt. Jag har glömt att betala räkningarna och vattna persikoträden och ta hand om havtornen och jag har glömt tvätta, så jag måste sitta hemma i mina finklänningar i otvättat hår och skriva.

Men nu börjar det verkligen närma sig. Jag har haft möte med en PR-konsult (jag visste inte att såna fanns på riktigt) och vi har börjat försöka ragga skådisar till ljudboksinläsningen (åååh jag hoppas de tackar ja!). Eller det där sista gör förlaget såklart men ändå.

Och nyss skickade jag in ett dokument som hette slut_slutversion. Inte en sån där lättnadens suck, inte med ett bang utan med den där trötta känslan av att ”nu går det inte mer”. Sen existentiell ångest och en helvetes känsla av att jag är SÄMST och HUR kunde ett seriöst förlag släppa igenom den här smörjan.

Helt ärligt, jag förstår inte hur man kan våga ge ut sin egen bok, hur har man självförtroende liksom? Jag har haft säkert tio proffs som gått igenom detta vid det här laget, gjort tvåtusen rättningar och förbättringar (ej överdrift), fixat varenda liten logisk lucka och vågar inte tänka på hur många som finns kvar. Och jag tycker ändå det är totalt skräp och vill bara dra tillbaka boken ASAP.

Min PR-konsult sa att det var en normal känsla.

Och jag tycker jag ser dum ut på bilderna och ve och fasa om nån tidning skulle vilja ringa, tänk om jag framstår som totalt blåst och priviligerad som Timo Räisinen (”herregud Provence!) eller råkar säga nåt annat korkat. (note to self: begå aldrig hemma-hos-reportage. Inte för att någon journalist skulle våga sig in i mitt totalt kaotiska hem meeeen ni fattar).

Men jag har skickat in. Jag kände ingenting. Ingen lycka. Inget att fira. Och det är förhoppningsvis också en normal känsla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s