Bakom varje framgångsrik författare står det … en katt

Dagens gästbloggare är Anna Breitholtz Monsén som debuterat med deckaren STRANDEN.

Både jag och katten hoppar till när min förläggare ringer. Jag är mitt i ett spännande kapitel, där huvudpersonen måste ta sig ut ur ett rum. Katten tycks ha varit mitt i en dröm, jag får en yrvaken blick av henne och hon ruskar på huvudet.

Man svarar alltid när förläggaren ringer. Åtminstone min förläggare, han ringer bara när det är viktigt. Första gången han ringde stod jag på en tågperrong. Jag minns hur jag tryckte luren mot örat för att inte missa ett ord. Förlaget ville ge ut min bok. Han och en person till hade sträckläst hela mitt manus, på en arbetsdag. Ett sådant telefonsamtal vill man inte missa.

Katten makar sig nu motvilligt när mobilen skräller och vibrerar runt på bordet. Saker som stör vår rutin uppskattar hon inte. Det är nämligen hon som har uppfunnit rutinen, efter att jag började skriva på allvar. När jag började sitta hemma och knattra på tangenterna följde hon allt med stort intresse. Strök sig mot datorn, buffade mot min haka, försökte få plats i mitt knä. Efter några dagar jamade hon tills hon fick en egen stol, bredvid mig. Sedan dess har hon legat där, medan jag dricker kaffe och misshandlar tangenterna. Det är ett tyst samförstånd mellan människa och katt och kanske har det haft inverkan på mitt skrivande. Mitt debutmanus kryllar av katter. Huvudpersonen i min bok är en avhoppad polis som får ett katthotell i knät. Katterna är hennes familj och ömma punkt.

Det är ingen hemlighet att många författare har haft spinnande livskamrater. Nils Ferlin, Henning Mankell och Joyce Carol Oates för att nämna några. Doris Lessing skrev en bok till katternas ära. Ernest Hemingway hade minst trettiosex stycken. Det självständiga, egensinniga och nyfikna lynnet inspirerar och fascinerar. Både vassa klor och mjuka tassar.

Som sagt, förläggaren ringer. Det tar någon stund innan jag får upp headsetet. Katten sträcker på sig så att den yviga svansen kurvas och trampar rakt över tangentbordet. Hon bildar mur mellan mig och skärmen och fordrar uppmärksamhet och kärlek, genast! Jag får blicken som en matte eller husse får, när katter visar sin kärlek. Ett slags kisande blinkning, och så spinnandet. Högljutt eller lågmält sänder det på rätt frekvens, rakt in i människans inre. Om katten fick välja skulle det bara vara hon och jag och en skål mat. Inga skrällande telefoner.

Förläggaren och jag utbyter hälsningsfraser och pratar om sommaren. Tänk, han har fått rätt i sin känsla om boken. Min historia har hittat sina läsare, och väldigt många har tyckt om den.

Jag som var så nervös när jag skickade ut mitt manus. Jag glömmer aldrig hur hjärtat slog dubbla slag. Livsdrömmen och övertygelsen var visserligen stark, jag hade läst hundratals deckare och hade en tanke bakom det jag skrev. Men tänk om ingen skulle vilja läsa en annorlunda deckare, med udda karaktärer och åttiotalsnostalgi? Med ett lager värme utöver spänningen? Till ett förlag skrev jag det rakt ut i följebrevet: “Det finns ett problem. Manuset vimlar av katter. Såga mig varsamt!”

Min förläggare låter glad och harklar sig i luren. “Du får ligga lite lågt med det här några dagar. Du är nominerad till priset Årets deckardebutant!”

Ett sakta jubel stiger inombords och jag svarar något, inte säker på vad, det skjuts för många fyrverkerier i min hjärna.

Min bok är nominerad!
Den lever sitt eget liv nu!

Jag är uppfylld av pirrande lycka och ett inre lugn när vi avslutar samtalet en kort stund senare. Jag får inte berätta för någon så bara min man får ett meddelande innan jag åter slår mig ner framför datorn.

Katten sitter kvar och kisar mot mig, som om hon hört samtalet. Hon buffar mot min kind när jag böjer mig fram. Tar några nya steg över tangentbordet så att kattpoesi dyker upp på skärmen. ‘Kjhgfddss.” Därefter återvänder hon graciöst till sin stol och rullar ihop sig till en boll, innan jag ens slutat le mitt fåniga leende.

Med kattens lugna snusande i rummet orienterat jag mig i texten och lägger fingrarna på tangenterna. Jag är mitt i ett spännande kapitel och min huvudperson måste ta sig ut ur ett rum. Jag sneglar på musan på stolen bredvid. Kanske behövs en katt i scenen, men på vilket sätt?

Vi fortsätter så tills kapitlet är skrivet, och sedan ännu ett.

Kommentarer: Nog finns det även förträffliga hundar i författares hem, men det är en annan historia.

Årets deckardebut delas ut av Crimetime Award på Bokmässan. Röstningen pågår till 19/9 och fem deckare är nominerade.

www.annabreitholtzmonsen.se
instagram: annabreitholtzmonsen
Facebook: annabreitholtzmonsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s