Hur känns det, är det inte fantastiskt?

Det är Agnes som frågar. Vi har förlagsmöte och pratar igenom reaktionerna vi fått efter att ha skickat ut manus och bett om feed-back. Tack vare de kloka och engagerade testläsarna har jag fått veta att jag överanvänder orden kompakt och liksom, och att jag felciterat Joakim Pirinen. Med mera. Allt det där pratar jag gärna med Agnes och Sara om. Men det viktigaste, att flera av läsarna varit entusiastiska och uppenbart berörda av texten, det sveper jag raskt förbi. Tills Agnes då undrar hur det känns, om jag inte är glad. Jag bromsar in, och känner efter, men det känns inget särskilt. Konstigt, för jag har ju varit så lättad och rörd och tacksam över responsen. Men det var innan mötet. I ensamhet.

Vad handlar det här om? Det är väl som 99 procent av allt konstigt man har för sig, ett sätt att skydda sig från obehagliga känslor. Glädje är väl inget obehagligt, nej men det är däremot skammen. Skammen som skulle komma om jag sveptes med och trodde att boken var bättre än den är. Jag tänker, som så ofta, på hur Caroline Ringskog Ferrada Noli sa en Varg söker sin podd, inför utgivningen av Rich Boy att det kändes som att hon var i färd med att hålla upp en välpolerad bajskorv för världen och säga ”titta vad jag har gjort.” Ja, så ofta tänker jag på detta att jag befarar att jag refererat till detta tidigare här på bloggen.

Julia Roberts i Notting Hill, självklart i en bokhandel för maximal romantik

Jag tänker även på den där scenen i Notting Hill, när Julia Roberts rollfigur, filmstjärnan Anna Scott, tar modet till sig och bara säger rätt ut till Hugh Grant att hon ”bara är en flicka som står framför en pojke och ber honom att älska henne”. Det är modigt att tala om att man vill bli älskad, och fint att publiken påminns om att den önskan förenar filmstjärnor med gemene person. Men hur går det för Julia Roberts i den här sekvensen? Jo, hon får nobben. Orealistiskt? Nej.

Det har att göra med de där 99 procenten. Hugh Grant säger det rent ut. Han vill skydda sig från obehaget av att åter bli avvisad när hon tröttnat på honom. Liknande tankegångar, har jag snuddat vid när refuseringarna haglat ner i inkorgen, det kanske vore bäst att helt enkelt inte utsätta sig för detta. Men utsatt mig har jag gjort och mer ska det bli. Jag ska ju faktiskt debutera, och likt Julia be Hugh/läsarna att älska min text.

Men jag känner mig inte ett dugg som Julia. Inte som Hugh heller. Agnes, jag kan meddela att jag känner mig mer som den något mer okände James Dreyfus. Han spelar bokhandelsexpediteten som försöker bete sig som att det är helt vardagligt att en superkändis kliver in i bokhandeln. Försöker, men inte lyckas.

James Dreyfus som Martin i Notting HIll

Där har ni mig. Jag försöker bete mig avslappnat, men är egentligen alldeles till mig i något slags skräckblandad förtjusning, över läsarreaktionerna och över att det närmar sig utgivning. Hela jag har gått i spinn. Fast det märks inte när andra är med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s