Att disciplinera sina demoner

Idag var första gången på… eh sex år… som jag inte hade något att skriva på. Inget sista fix, ingenting. Idag grät jag för första gången på, hm, jag vet inte kanske typ lika länge nästan. Eller nä jag är ganska gråtig av mig men nästan. Idag grät jag över ingenting, eller jo över att det var så mycket på jobbet och för att jag var tvungen att göra en svårt dement gammal farbror illa och han grät efter sin mamma och det var så sorgligt allting.

Och sen skulle jag hämta barnen och lillan började gråta när vi cyklade förbi mataffären utan att köpa något och hon sa ”kan vi inte bara köpa lite frukt i alla fall” och jag kände mig som världens sämsta mamma som nekade mitt barn lite frukt.

Och jag grät över en patient som dig för flera år sedan, som jag fortfarande känner skuld för fastän alla säger att det inte var mitt fel. Och jag grät för att alla kommer dö och mina barn kommer dö, förhoppningsvis efter mig men ändå

Och sen var jag arg på barnen och min man för att han var så dum. Och arg för att någon inom region Gotland har kopplat om min jobbtelefon så att man kommer till nån helt annan person om man ringer mig. Och jag har lämnat ut det där numret till hur många som helst i flera månader och undrat varför ingen ringer tillbaka (nu hade den där andra stackars saten ringt till växeln som ringde min chef men ååååå vad störigt)

Och även fast allt har varit skit så känns det lite bättre nu. När jag har gnällt om det. Och jag förstår varför jag behöver skriva ändå; det är mitt sätt att hålla koll på alla demonerna i huvudet. Det enda sätt jag kan. Utan ett skrivprojekt blir det såhär, tomt och lipigt.

Så det får väl bli ett nytt projekt. Inte roman nu. Nej, novellsamling eller filmmanus. Får se vad demonerna är hungriga på så får jag gillar en fälla.

2 reaktioner på ”Att disciplinera sina demoner

  1. relaterar otroligt mycket till det här inlägget! är inne i nytt skrivprojekt efter att ha färdigställt ett annat, hade tänkt en längre paus för det var så slitsamt att slutföra men insåg till slut att det var mer slitsamt att inte skriva än att göra det.

    • Jag ser skrivandet som en typ av meditation. Åtminstone i början av ett projekt, sen är själva slutförandet ett jäkla slit men kanske värt det? Jag vet inte än. ♥️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s