Skrivande som tynger, skrivande som läker

I dag gästbloggar Micael Grenholm, aktuell med ”Konvertiten” på Sjöbergs förlag.

Solen hade nu helt gått ner, och i dess ställe kastade fullmånen sitt kalla ljus in genom glipan. Halva kvinnans ansikte sken upp i blått. Efter några minuter tilltalade hon honom igen.
”Vad heter du?”
”Hossein.”
”Vad flyr du från, Hossein?”
Han såg ut mot den tomma ökenvägen. ”Döden.”
”Det är en flykt som kommer misslyckas. Alla dör.”
”Vissa dör mer än andra.”

I början av 2020, precis innan pandemin bröt ut, beslöt jag mig för att börja skriva på en spänningsroman om en kille som flyr till Sverige från Afghanistan. Jag ville uppmärksamma hur kristna är en extremt utsatt grupp i flera delar av världen, något som många sekulära svenskar tenderar att glömma bort eftersom europeisk kristendom historiskt har varit förknippat med makt och status.

Redan innan talibanerna tog över räknades Afghanistan som det näst farligaste landet att vara kristen i – enbart Nordkorea var värre. Nu rapporteras det om hur talibansoldater går från dörr till dörr för att identifiera och avrätta alla de som har koppling till någon kyrka. Dit har Sverige de senaste åren utvisat hundratals kristna. Jag ville skriva en berättelse om vad som skulle hända om en av Afghanistans kristna konvertiter satt öga mot öga med Sveriges migrationsminister och berättade om sin rädsla och sin längtan. Resultatet blev Konvertiten, en bok som var spännande men väldigt svår att skriva. Jag som själv saknar erfarenheten av att fly tvivlade ofta på om jag skulle kunna göra berättelsen rättvisa. Jag intervjuade flera flyktingar, läste många böcker om Afghanistan och satte mig in i hur asylprocessen fungerar, och jag hoppas att det jag skriver förmedlar åtminstone bitvis hur det känns och vad man tänker när man flyr för sitt liv. Men klyftan mellan mig och de som karaktären Hossein representerar har hela tiden känts gigantisk. Jag lyckades skriva klart råmanuset på bara ett halvår, och jag fick mycket bra feedback från ett dussintal testläsare som bland annat påtalade att slutet behövde förtydligas. Men sedan satte den verkliga kampen igång. Trots att pandemin hade saktat ned mycket av vad jag vanligtvis står i som pastor och föreläsare blev jag överbelastad av administrativa uppgifter och löften jag inte borde ha gett. Efter flera månaders stress kände jag ett tryck över bröstet, jag hade mycket svårt att koncentrera mig och glömde hela tiden bort saker.

Min fru, Sarah, förstod att jag behövde uppsöka läkare. I februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom.

Kort innan dess hade jag skickat manuset till Sjöbergs förlag, och de meddelade mig att de gärna gav ut den. Jag fick en fantastiskt duktig redaktör som skickade över ändringsförslag för att berättelsen skulle bli ännu skarpare och medryckande. Men trots att jag verkligen ville fortsätta arbeta med manuset var det närapå omöjligt – en tsunamivåg av stress och press sköljde över mig så fort jag öppnade mailkorgen. Jag tänkte att jag behövde lägga skrivandet på is ett tag tills att jag hade återhämtat mig och gjorde mig redo för en tid av läsning och brädspel. Men så hände något oväntat. Mitt huvud fylldes av nya bokidéer, jag fick inspiration att plocka upp gamla bokprojekt som jag inte hade rört på flera år och vissa vilodagar när jag hade planerat att läsa eller se på film fann jag mig istället skriva tusentals ord på en framtida bok om odödlighet.

Mitt i allt det svåra återfann jag den enkla glädjen i kreativt skrivande, och hur terapeutiskt det kan vara att skriva när det inte finns några förväntningar eller deadlines. Efter några veckor kunde jag även plocka upp Konvertiten igen. Redaktörens anteckningar var inte längre instruktioner från en chef utan en hjälp i min egna kreativa process att fortsätta utveckla den berättelse som blivit lagd på mitt hjärta.

När det några månader senare blev dags för bokrelease ställde flera vänner upp på att hjälpa mig med alltifrån att skicka ut pressmeddelanden och skapa bilder för sociala medier till att arrangera en releasefest och få kontakt med bokbloggare.

Det har inte bara varit otroligt skönt utan ögonöppnande att ett boksläpp fungerar så mycket bättre när fler är involverade – och förvånansvärt många är villiga att ställa upp ideellt med bara ett signerat exemplar som tack. Så länge jag fortsätter skriva om saker jag tycker är viktiga kommer andra tycka att det är lika viktigt. Hela den här erfarenheten har stärkt min övertygelse att jag är kallad till att skriva. När Konvertiten väl kom ut möttes den av många strålande recensioner, inklusive från statsvetaren Ulf Bjereld och författaren Vibeke Olsson. Det gör mig väldigt glad, men allra gladast blir jag av insikten att skrivande är något jag kan fortsätta med även i livets
mörkaste timmar. Det må ta sig olika former, och mitt behov av att sätta mitt eget schema är ännu större än förut, men njutningen och återhämtningen i skrivandet är något jag aldrig mer tänker underskatta.

Micael Grenholm
Pastor och författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s