Innelistan – hösten 2021

Jag började göra en innelista och en utelista, men det kändes inte bra i magen att säga att något, eller ännu värre, någon var ute. Att uttala sig om vad gäller på den litterära scenen fast jag är en högt perifer debutant, det känns däremot lagom kittlande.

Nu kör vi.

INNE

Att hylla gubbar

Det inte längre spännande att avfärda verk enbart för att de är skrivna av vita heterosexuella män. Författaren och kulturskribenten Sara Abdollahi har envetet hyllat Lars Norén. Ulf Lundell har via sina Dagböcker blivit poppis bland kulturkoftorna och när jag lyssnar på litteraturpodden Gästabudet uttrycker journalisten och litteratvetaren Victor Malm sin förtjusning över …Horace Engdahl!

Jag tycker mig också ana en revival för Stig Larsson.

Prata om sina refuseringar

Allt ältas. Gärna i flera kanaler samtidigt. Ja, det intrycket får jag ibland. Sådant som tidigare varit stigmatiserande kan nu (i vissa kretsar i alla fall), bli ämnen för sommarprogram, intervjuer och böcker. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, panikattacker och beroendeproblematik. Etcetera. Och det verkar också vara ok att komma ut som refuserad.

Men mästaren på området, Nina De Geer har fått sitt manus antaget (hurra!). Hon har behövt ta in den opublicerade Lovisa Svensdotter som sidekick för att podden Debutera eller dö ska återfå den där rätta, desperata gnistan.

Kvinnliga auteurer

Michaela Coel i I may destroy you

Lena Dunham har följts av Phoebe Waller Bridges, Michaela Coel, Emerald Fennell och Suzanne Lindon. Och i Sverige har vi Josephine Bornebusch och Amy Deasismont.

Visst har det funnits en och annan kvinnlig regissör och en och annan kvinnlig manusförfattare tidigare. Men under de senaste åren har det skett en explosion. Nu ser vi tv-serier och filmer av kvinnor som skriver manus och samtidigt regisserar och/eller agerar.

Kvinnor som är både offer och förövare

Vi ser allt fler komplexa kvinnoroller på tv och film. Rimligen är detta en följd av ovanstående. Begreppet ”starka kvinnor” är på utdöende. Istället fascineras vi av besvärliga typer som Jana Kippo i Karin Smirnoffs böcker, och Bibs i Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Cecilia i Lydia Sandgrens Samlade verk är också knepig, om än på ett mer subtilt sätt än Jana och Bibs.

Omslag som ser ut som tapeter eller har motiv från tavlor

Omslag av Eva Wilsson, Lisa Benk och Lotta Kühlhorn

Ett tag var det väldigt mycket bara text på omslagen, eller foton. Det ser jag fortfarande en hel del av men också omslag som ser ut som William Morris-tapeter, eller har motiv från tavlor som vid en första anblick ser ut att vara gjorde av Karin Mamma Andersson, men som ofta inte är det.

Skoja om cancelkulturen

I serien The Chair skojas det friskt om cancelkulturen. Den utspelar sig typiskt nog på en litteraturvetenskaplig institution.

Jenny Ofills roman Weather genomsyras av melankoli och mild ironi. Berättaren arbetar på ett bibliotek, en av låntagarna, en äldre man (akademiker), blir förbryllad när han får denna lapp.  

Från Weather av Jenny Offill

Bubblare:

Postmodernismens revival. Författare kommer göra som Paul Auster och skriva in sig själv i romanen som en bifigur. Håll utkik efter detta i Anna Grönlunds hajpade debut Av kött och blod.

Adjektivbantning. Efter att många upptäckt Ágota Kristóf och golvat av hennes strama prosa kommer det skrivas romaner med få adjektiv. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, har ingen susning om detta är en originell spaning eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s