Om Allt och Någonting

Sensommar, Pensionat Solvändan, Lange Forlag. Ill: M. Kvick

I Livstidsmänniskan (Ordfront, 1992) av Sven Lindqvist hittar jag den korta essän Man kunde säga allt. Det är en kort reflektion kring en anteckning gjord av André Gide där denne skrivit ”[…] där man kunde säga allt, men där jag aldrig kommer att skriva annat är någonting

Sven Lindqvist funderar vidare kring detta och skriver att det i ungdomens iver ”är […] svårt att avstå från allt det osagda inom sig för att få någonting sagt.” Men: ”Så småningom vänjer man sig vid att för att kunna säga någonting måste man låta bli att säga allt annat som man också skulle kunna ha sagt.”

Jag tänker att Sven Lindqvist med detta ringar in skrivandets och skapandets process – Allt man vill säga, och allt man därför måste gallra bort, för att det ska bli någonting. Man vill ju liksom åt själva essensen av det man har på tungan. Det är så lätt att tappa bort det i ordmassor och det är oerhört lätt att följa associationernas många vägar bort från ämnet.

Det är det där med den svåra enkelheten. Att teckna en häst kan vara nog så svårt, men att göra det med några få pennstreck är desto svårare. Då gäller det att dessa få streck är exakt det som behövs för att jag ska förstå att det är en häst. Några få streck ska innehålla skelett, muskler, hud, päls, blick, hållning, rörelse, mm. Det är en konst.

Jag tänker på mig själv (likt Marianne Lindberg De Geer) och hur mitt behov av att uttrycka mig har förändrats med åren. Jag har med tiden vant mig vid att låta bli att säga en hel del, till förmån för det som faktiskt kan bli sagt. I mitt skrivande arbetar jag med detta i varje mening – vad behöver egentligen vara med? Kan jag uttrycka en känsla genom en enda handling? Kan en stämning uttryckas i en enda lukt? Det är en spännande utmaning att skala bort allt onödigt men ändå hålla liv i texten.

I illustrationerna till Pensionat Solvändan arbetade jag med detta som grund. Att försöka teckna in så lite som möjligt i bilderna, men ändå så mycket att budskapet gick fram. Illustrationen på Beatrice och hans mamma då de bär drickabackar till källaren är ett exempel (se ovan). Beatrice inser att sommaren snart är slut. Detta fick illustreras av skymten av en mörknande kvällshimmel samt två nattfjärilar vid den lysande lampan på husväggen. Nattfjärilar finns så klart hela sommaren men man ser de oftare på sensommaren, kretsande kring gatlyktorna på grund av det tilltagande kvällsmörkret. Man tänker kanske inte på det, men jag är ganska säker på att de flesta, undermedvetet, tolkar in en viss tid på året då de ser nattfjärilarna på bilden.

Allt man måste skala bort för att kunna säga någonting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s