Tillbaka 11 september

Idag gästbloggar Anders Fagerlund som debuterade med boken Gunnar, psykologen. Snart kommer även novellsamlingen Myren.

Anders Fagerlund
Foto: Margaretha Simm

Flanerar genom klar luft. Människor brer ut sig på gröngräset, kanske inspirerade av rönnbären som tar allt mer plats.

I Umeå, tillbaka på kort besök, staden som jag lämnade just innan pandemin tog fart. Ser med nya ögon. En lika vacker dag som i New York för 20 år sedan.

Gott om tid innan dags att gå upp på scen. Går omvägar. Genom kvarter med kulturell historia – och nutid. Bildmuseet, vackert beläget vid älven, utvändigt klätt med ryskt lärkträ, åldras med skönhet. Går in och ser bilderboken Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke. Den som fick Snöbollenpriset för bästa barnbok 2020. Egna barndomsminnen väcks till liv, boken gör mig glad. En bra grundkänsla inför det som jag är väg till.

Klockslaget närmar sig. Jag går sakta, vill inte komma för tidigt till Bokcafé Pilgatan där jag många gånger sett och hört författare på scen. Det känns hedersamt att vara inbjuden, nu själv stå i fokus en stund. Litterär salong heter evenemanget som är till för oss ännu oetablerade, flera med mig är debutanter.

Nervöst? Nja, knappast, jag förväntar mig att mötas av en liten förlåtande åhörarskara. Närmast sörjande skämtar någon och visst ligger det något i det. Flera av mina vänner har lovat att komma, det ska nog gå bra det här.

Så jag ska alltså läsa högt inför publik. För övrigt just vad vi nybörjare rekommenderas att göra för oss själva för att få flyt i texten, rytm. Och ja, visst har jag försökt. Med skralt resultat. Alltid samma uttråkade känsla, jag ger upp, det känns som om min egen röst är ett sömnpiller. Okej, nu är det en annan sak, jag har fått lov att ta mig samman, öva inför det här evenemanget. Min sambo och ständiga följeslagare i skrivandet, före detta radiomänniska som hon är, har tvingat mig. Ingen pardon. Tack vare henne har jag hört vad som fungerar och inte. Jag har korrat texten om och om igen så att den ska passa för högläsning, kanske blir den bättre. Och visst, det kommer till slut – flytet. Jag undrar bara – är det först inför någon annan, en lyssnare, som det fungerar för mig att läsa högt?

Den lilla spänning som ändå kanske dröjt sig kvar inom mig släpper helt när jag möts av Annika Edlund, hon som introducerat otaliga kändisförfattare. Jag känner mig välkommen och i säkra händer. Micken på plats, tummen upp, bara att köra igång.

Jag läser ett par sidor ur novellen Myren. Huvudpersonen, åldringen Axel Persson, skriver på ett avskedsbrev men stannar upp, kommer inte vidare, vet inte hur han ska fortsätta. Jag slutar där, lämnar lyssnarna i ovisshet om vad som ska hända. En cliffhanger? Kanske det.

Efteråt, jag känner mig osäker på hur texten tas emot. En försiktig applåd i alla fall. Sedan någon som vill veta hur det gick för Axel. Jag blir glad, hen har reagerat och reflekterar vidare. Det räcker för mig. Just det jag vill uppnå.

Ute på gatan igen. Livet går vidare en stund till. Och vädret är, som sagt, lika vackert som den där dagen då tornen rasade. Men hur det var med solen den 11 september i Chile 1973, det vet jag inte.

Anders Fagerlunds hemsida med blogg:
https://andersfagerlund.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s