Brev till en skrivelev

Fan varför ska det vara så jobbigt att skriva? Varför är det kopplat till så mycket självhat. Inte bara ångest, utan HAT. Det kanske inte är såhär för alla (förhoppningsvis) men jag, personligen, hatar aldrig mig själv så mycket som när jag skriver. Jag vet inte varför. Det handlar inte enbart om prestation. Nej, jag tror det, åtminstone till viss del handlar om det explicita obehaget inför text som liksom härrör från en själv. Något man har stött ifrån sig.

När jag läser saker jag själv har skrivit är det med samma slags vämjelse som när jag betraktar min egen bajskorv. Visst de kan vara lite coola när de flyter omkring där i toan, och jag har faktiskt gjort den helt själv men samtidigt, fy fan. Spola fort nu. Bort.

När jag började på Långholmen hade jag gått i kanske tio år utan att skriva, helt enkelt för att jag tyckte att jag var för dålig. Troligtvis en helt korrekt betraktelse; den överväldigande majoriteten författaraspiranter är helt sämst i början. Och tyvärr har vi alla lärt oss att det inte är fint att visa upp dåliga saker. Man ska inte plocka upp bajskorven och liksom visa den för folk, eller hur?

Samtidigt; jag är läkare. Nån gång i veckan frågar jag folk, helt allvarligt, vilken färg deras senaste bajs hade. De svarar. Ibland visar de bilder i sina mobiler. Det kan vara på liv och död. I vissa situationer hade det varit konstigt, men här är det okej.

Jag vill att det här ska bli en sån situation. Skrivkursen alltså. Där man få släppa de där samhällskraven på att dölja och städa undan efter sig, visa det som är fult och halvfärdigt och helt okej. Klart att det är skit, alltihop. Det är liksom själva poängen. Första utkastet av alla texter är alltid en sörja, och så ska det vara. Tricket är att stå ut med det.

Okej bara ett klargörande, så att du inte feltolkar mig: Din text är inte en sörja. Långt ifrån. Det märks tydligt att du har en klar, distinkt och påträngande röst. Har, eller hör, det gör detsamma. Jag hör henne i din text. Hon sjunger i mitt huvud. Hon är helt verklig. Det är något alldeles unikt som du går och bär på. Fortsätt.

Lyssna på henne. Och liksom, om hon inte säger nåt viktigt eller pratar om klimatkrisen eller krig eller vafan så skit i det. Marcel Proust skrev en roman om en kille som åt en kaka. James Joyce skrev om en kille som knallade omkring i Dublin och pissade och runkade (jag hatar män ibland, asså förlåt, men det här anses vara ett stort litterärt verk, det är faktiskt ganska trött). Men i små berättelser hittar man ofta det stora och allmängiltiga.

Men för att hitta det måste man lära sig stå ut. Inte byta. Inte ändra. Inte göra det jävla lätt för sig. I perioder kan det bli outhärdligt. Då får man gå till doktorn.

Ibland kan man, tvärtom bli hänförd av sig själv och bara skriva och man tänker att man är ett GENI och detta är det bästa som nånsin skrivit osv. Då ska man skriva ner det, men vara beredd på äckelkänslorna när man inser att det bara var en helt vanlig bajskorv igen. Och då börja polera den. För man kan faktiskt polera bajskorvar, trots allt alla säger. Jag tror faktiskt det är det enda vi gör.

Det är en del av den kreativa processen. Att stå ut. Och att hitta ett sätt att bli av med rösterna i huvudet, så man får sova.

2 reaktioner på ”Brev till en skrivelev

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s