Om den där Kafka

Franz Kafka – ett ofullbordat porträtt, helt i linje med hans romaner.

Någon gång under detta bloggande år måste jag få skriva om Kafka, ok? Då jag var ung, svartklädd, storrökande och bodde på Göteborgs alla caféer tog alla för givet att jag läste Kafka. Det ingick liksom i bilden av den svåra, svartklädda killen att han skulle ha en tummad bok av Kafka i rockfickan. Men jag läste aldrig Kafka, då. Kanske var det just klichén jag ville undvika.

Men för ett antal år sedan upptäckte jag honom och hans verk. Och idag är Processen en av de böcker jag läst flest gånger. Och jag har tänkt att om jag bara fick ta med en bok till den där öde ön så skulle den ligga högt på listan (varför jag nu skulle behöva ta med en bok till en öde ö, men det är ju en vanlig frågeställning). Jag tänkte här inte skriva så mycket om vare sig Processen eller Förvandlingen. Jag tänkte istället skriva lite om Franz Kafka själv, författaren.

Det är lätt att tro att alla forna författare också levde som författare på heltid. Men faktum är att Kafka arbetade hela sitt yrkesliv på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring. Skrev gjorde han på nätterna och ibland då han tog en veckas ledigt från sitt jobb. Mycket av det han skrev gavs aldrig ut under hans levnad. Han debuterade 1912 med boken Betraktelse bestående av arton korta prosastycken. Förvandlingen publicerades 1915 och Domen 1916. Alla hans större romanverk som Processen, Slottet och Amerika (Den försvunne) gavs ut av vännen Max Brod efter hans död.

Jag finner detta trösterikt. Alla författare har inte ägnat hela sitt liv framför skrivmaskinen. Och alla har sannerligen inte haft tron på sig själv som författare och på sitt skrivande som något absolut läsvärt. Kafka tyckte själv att väldigt få av sina texter dög att publiceras. Han var djupt självkritisk och han blev närmast övertalad att publicera sig. Efteråt kunde han känna avsmak för sin text.

Men han skrev och skrev, ibland på gränsen till maniskt. Och hans metod bestod, vad jag förstått, i att bara börja skriva och sedan försöka att skriva till slutet – ibland skedde det under en och samma natt. Men oftast fastnade han på vägen och det blev inget slut på historien. Processen har ett slut, men enbart för att han skrev slutet direkt efter att han skrivit inledningskapitlet. Han visste hur det brukade gå och ville försäkra sig om att ha ett färdigt slut (men det hänger egentligen dåligt ihop med historien). Slottet och Amerika är dock oavslutade, likt mitt porträtt av honom ovan. Allt måste inte bli färdigt.

Själv har jag ingenting emot oavslutade romaner. Jag tycker ofta att slutet på en roman kan vara överskattat. Många gånger behövs det inte ens. Det blir lätt sökt och konstruerat för att författaren ska ”knyta ihop säcken”. Jag kan då tycka det är bättre att historien bara tar slut, mitt i en dialog. Som om jag lämnar scenen och går därifrån. I livet blir sällan några säckar hopknutna.

För den som räds Kafkas mörka värld vill jag säga att han själv skrattade högt då han högläste sin texter, något hans nära vänner vittnade om. Och det finns gott om absurdistisk humor i hans böcker. Och för den som vill pussla ihop en roman på egen hand är det faktiskt ingen som säkert vet hur Processen ska sitta ihop. Max Brod gjorde en gissning utifrån Kafkas anteckningar, men flera alternativa kapitelordningar har föreslagits och publicerats sedan dess. Faktum är att du kan läsa Processen i den ordning du själv tycker att den ska ha. Bara en sådan sak!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s