Att vara OFFENTLIG

För första gången på några veckor bloggar jag från min egen dator vilket innebär att jag kanske kommer lyckas lägga upp bilder för en gångs skull. Det blev en AI-bild av mig som Disneyprinsessa vilket jag tyckte passade, rent filosofiskt till texten.


Det har nu gått lite mer än en vecka sen den officiella debuten. Min bok är inte bara i mitt huvud längre, inte bara i ett fåtal personers huvuden heller, utan vem som helst, alla chefer, alla gamla ex, alla kan gå in och köpa den och läsa om hur skruvad jag är. Det känns konstigt.

På sajter som Storytel kan de dessutom lägga in recensioner. Hittills har jag fått två. Båda gav boken en av fem stjärnor, kategoriserade den som ”förvirrande” och ”tråkig”. Den ena skrev obegripliga bokstavskombinationer, vet inte varför, tror det var hennes försök att sammanfatta handlingen? Nåja, jag blev inte ledsen. Hade fått förhandsinfo om att det är att förvänta sig taskigheter från just Storytellyssnare (Ann skrev ett inlägg om det tidigare). Det är bara att dra på sig drygheten, vända näsan i vädret och tänka att pöbeln inte förstår min KONST.

Dryghet är alltid ett bra försvar. Tänk dryg som Strindberg, den galningen. Jag älskar honom. Man måste va lite som Strindberg för att överleva som författare, man måste se sig själv lite, lite som ett geni. Sen kommer perioder när man hatar sig själv och allt man någonsin gjort, och sen landar man till slut nånstans däremellan. Att boken är OFFENTLIG innebär att man börjar leta efter uppskattning hos andra. Jag har googlat mig själv varenda dag i en vecka nu (ingen har skrivit nåt). Jag nosar efter de där förhoppningsvis positiva recensionerna nånstans. Och det är livsfarligt.

Stefan Lindberg skrev en krönika i Expressen för några år sedan, med lite råd till en ung författarkollega. (Lindberg råkar dessutom vara kollega till mig på Långholmens Författarskola! Coolt va? Är lite starstruck faktiskt så jag har bara vågat säga hej helt kort.). Det är livsfarligt att vilja bli älskad, skriver han. Och jag håller med. För hur slätstruket blir inte en text som alla gillar? Men samtidigt. Hur läskigt är det inte att veta att en massa personer läser om mig, dömer, skrattar, hatar? Gu vad hemskt.

En avgörande vändpunkt i mitt liv var när jag insåg att alla inte kommer att tycka om mig. Och det är helt okej. Att vara omtyckt och älskad är väl kul, men det är inte värt något om det kommer från alla hela tiden. Och det är katastrofalt för allt som heter konst. Det är därför det också är katastrofalt att förlag och författare i så stor utsträckning skriver för att sälja. För när att vara älskad är samma sak som att vara till salu har vi milt sagt en jättetråkig situation. Och tråkiga, slätstrukna böcker. Nä, litteratur ska störa, och rubba, och förstöra. Litteratur ska lämna ett slags obehag. Den ska vara vanvettig och bortstött.

När alla människor har varit otrevliga och dumma mot mig har litteraturen alltid funnits där. Där finns plats för alla slags mörka tankar, och jag är verkligen jätteglad att jag nu får vara en del av den. Men sen, att vara offentlig, att texten ska kopplas ihop med min vanliga mänskokropp som ska jobba och handla och hämta på föris, det känns konstig. Jag har inte vant mig än.

PS: Vill du kanske ha mig som handledare nästa år? Långholmens författarskola tar in elever även till vårterminen – även till en alldeles nyskapad manus-kurs, för dig som nästan har ett färdigt manus men behöver hjälp att ta det hela vägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s