Prestationsångest, tvivel och rädsla

Förra veckan skrev jag om höjdpunkter i författarskapet.
Idag handlar det om motsatsen.
För det känns inte alltid bra.
Varsågod och kliv in i hissen. Vi åker nedåt.
Mot mörkret, där prestationsångesten och tvivlet lurar.

Jag bläddrade bakåt bland mina inlägg eftersom jag redan har bloggat om tvivel. Det var den 11 mars. Över åtta månader sedan. Den svackan inträffade när jag hade skrivpaus medan manuset var hos lektören.

Nu har jag paus från manuset igen. Det har redan redigerats i några omgångar och är nu hos redaktören. Och ser man på – en ny pissig känsla har smugit sig in:
RÄDSLA.

Tänk om manuset blivit sämre istället för bättre!
Tänk om jag inte klarar det här!
Tänk om jag inte hinner!
Tänk om slutresultatet blir skit!

Jag VET … Jag är inte ensam. Nästan alla går igenom detta. Det hör till. Och det kommer gå över.
Önskar bara att den vetskapen hade gjort en lite mer immun.

Jag VET också att jag bör acceptera och omfamna min rädsla. Så jag får väl försöka göra det med det här inlägget. Att hitta orsaken till de jobbiga känslorna ska visst också vara bra.

Troligtvis är den stora boven just nu STRESS. Inte alls svårt att komma fram till det.

Jag har ovanligt många saker på gång samtidigt. Det är verkligen inget jag beklagar mig över, bara konstaterar. Det är roliga saker som jag vill ska bli riktigt bra. (Jobbuppdrag, manus 1, manus 2, kursuppgifter, bloggen, m.m.)

Tidigare har jag sagt att det är en trygghet att ha ett förlag i ryggen. Det är det, men det medför också att prestationsångesten ökar – jag vill ju göra dem nöjda. Helst överträffa förväntningarna. Boken ska ju ges ut.

Boksläppet börjar bli mer och mer på riktigt. Jag märker hur fort dagarna, veckorna och månaderna går. Kommer jag någonsin bli klar? Och om jag blir det, hur kommer boken tas emot? Stopp! De jobbiga tankarna blir för mycket just nu. Dem måste jag skjuta på framtiden.

I morgon fredag ska jag ha möte med redaktören. (”I början är det alltid större ändringar och det är lättare att ta det muntligt.”) HJÄLP! Det är inte oväntat på något sätt, jag har ju till och med längtat efter detta. Men ihop med allt det andra får jag nog erkänna att det bidrar ytterligare till stressen.

Och nu blir jag till och med rädd för att det här inlägget ska uppfattas som för negativt. Fy, så dumt. Klart att ni tål det, eller hur?

Så. Nu får det vara färdigomfamnat.
Dags att ta sig uppåt igen. Mot ljuset.