Vad har hänt sen sist, Sara Molin?

Hej igen!

Så roligt att få titta in här, efter nästan ett år. Det känns på sätt och vis som betydligt längre sedan – kanske för att mycket har hunnit hända. För en månad sedan släpptes min tredje (!) bok, Frågar åt en vän. Vissa av er kanske minns att jag släppte två böcker i fjol. En riktig snabbskrivare, tror många, och visst – jag förstår ju att det ser ut så. Men sanningen är att jag skrev det första utkastet av det som sedan blev debutboken Som en öppen bok redan 2016. Sedan följde en hisnande mängd redigeringsomgångar och förlagsvändor och avtalserbjudanden som gavs och togs tillbaka och gavs. Men allt det där finns dokumenterat i förra årets inlägg.

Hur som helst, det blev alltså en tredje bok, ganska precis ett år efter att den andra släpptes. De senaste två läsåren har jag jobbat halvtid som lärare, och det var underbart på många sätt. Dessutom gjorde det alltså att jag lyckades färdigställa ännu en bok på ganska kort tid. Inför det här läsåret blev jag dock glömsk/övermodig/dumdristig, för jag tänkte: Okej, det är skönt att jobba halvtid, men använder jag verkligen alla mina skrivtimmar till att sitta och skriva? Och nej, det gjorde jag inte. Jag var ledig från lärarjobbet två dagar i veckan, men satt knappast från åtta till fem och hamrade fram mitt manus. Det blev lite tid här och lite där och däremellan skrotade jag runt och pysslade med lite av varje. Läste. Joggade. Träffade vänner. Fixade hemma. Och hur härligt det än var kände jag till slut att det inte var riktigt … befogat. Inte när jag hade ett annat jobb där jag kunde göra nytta.

Så, det här läsåret är jag lärare på 80%. Det dröjde väl inte jättelänge innan jag började ifrågasätta mitt val. Hur går det med nästa bok? frågade någon, och jag svarade något om att Nja, det är mycket på jobbet vid läsårsstart, så jag har inte riktigt hunnit. Sådana svar har jag gett ända fram till nu, när jag inser att det är slutet av november, vilket knappast kan gå under definitionen läsårsstart.

Jag saknar min skrota-runt-tid. Pauserna, tiden att tänka, möjligheten att låta hjärnan fokusera på skrivandet även när jag inte sitter vid datorn. Det är väl egentligen inte jättesvårt att räkna ut att skrivandet inte har de bästa förutsättningarna att blomstra när det inte får mer än smulorna som blir över av ens tankekraft.

Jag vill avsätta mer tid för skrivandet, utan att behöva känna att jag måste sitta klistrad framför datorn hela den tiden. Och när det gäller det där med obefogat runtskrotande har jag börjat tänka om. Det är lätt att se hur man gör nytta som lärare. Inte lika lätt att se hur man gör nytta som författare. Därför har jag nog haft någon bild av att mitt lärarjobb är mer ädelt än författandet, som inte sällan har känts som en ganska egoistisk syssla.

Men under de senaste veckorna har jag kommit till en del insikter. Jag har ju fått en fantastisk möjlighet med ett förlag som vill ge ut det jag skriver. Det vore både dumt, nonchalant och sorgligt att inte förvalta den möjligheten på allra bästa sätt. Så när jag blickar framåt tänker jag mig ett halvtidsjobb igen (på sin höjd!). Och jag ska skrota runt bäst jag vill och fila på mina idéer, och jag hoppas att jag har gjort mig av med tankarna om att det skulle vara obefogat. Jag jobbar på det.

Tack för att jag fick gästa bloggen, och till alla er som skriver vill jag säga lycka till! Ta er tiden. Skrivandet är viktigt.

Om ni vill fortsätta följa mig finns jag på instagram som @saramolin_forfattare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s