En kväll av okomplicerad stolthet

I garderoben med Monika König och Sara Hallonsten, foto: Marit Sahlström

Så var tiden kommen. Dagen som hägrat likt en oas i öknen för min inre blick, medan jag gick min första skrivarkurs, spottade upp mig efter refuseringar, jobbade med alla dess omskrivningar – den officiella releasedagen var här.

Var jag salig av triumf? Nej. jag hade fullt upp med annat. Min telefon glödgades av inkommande återbud. Aldrig har jag haft så god kännedom om mina bekantas hälsotillstånd som på släppdagen 3 december 2021.

Någon var hängig. En annan lite krasslig. En tredje informerade om att hon var negativ på covidtest men snuvig. En väns fru hade ”åkt på covvan” medan en annan berättade att dottern hade hög feber.  En frisk kompis var i karantän på grund av att dottern haft covid. Han uppmanade mig att denna dag: ”sträva efter att känna en okomplicerad stolthet.” Att han tyckte att denna uppmaning behövdes, liksom att han så paradoxalt ställde ordet ”sträva” intill ordet ”okomplicerad” tyder på en känsla för hur det mänskliga psyket opererar.

Stolt var kanske inte den dominerande känslan hos mig, men pirrigt kändes det när jag kom till Årsta Folkets Hus och glad blev jag när jag såg mina jobbarkompisar stå och huttra utanför i väntan på att bli insläppta. När jag gick in och såg hur fint Sara och Agnes ordnat, blev jag rörd. Sen kom alla, och jag signerade och oroade mig lite för om folk skulle ha det trevligt, och hur det skulle bli för de som kom dit och endast kände mig som inte tog hand om dem.

Men sen – när jag klev upp på scenen (garderoben), för att prata om boken, och läsa ur boken, då var känslan där.  Kanske inte en okomplicerad stolthet, men en okomplicerad närvaro. Visst är det märkligt – att detta med att tala inför publik, som för många är så vedervärdigt, kan få mig att känna mig närvarande och alert? Kanske förklaras det av att jag är född i lejonets tecken. Eller så beror det på att jag bar samma mirakelstrumpbyxor som under fotograferingen.

När festen var över, åkte jag hem, nöjd, tacksam och trött. Jag somnade belåten.

Några, alldeles för få, timmar senare vaknade jag. Strumpbyxorna hade jag tagit av mig och det fanns inte tillstymmelse till okomplicerad stolthet, eller okomplicerad närvaro i min kropp. Minnesbilder från kvällen flimrade förbi. Ältandets tid var inne. Vad hade jag egentligen sagt där på scen? Vad hade jag skrivit i folks böcker? Jag mådde illa. Huvudet ömmade. Halsen sved. Tänk om jag var sjuk? Tänk om jag smittat hela festen?

Ruelsen både snabbade upp och saktade ner tankeprocessen men på nåt sätt kom jag på att min belägenhet kunde bero på att jag var bakfull. Och hungrig! Jag hade missat att äta middag dagen innan. Resolut klev jag upp och fixade en macka. Åt. Gick och la mig igen. Sömnen ville ändå inte komma. Inte förrän jag öppnat SR-appen och klickat fram ett avsnitt av Lundströms bokcirkel. Maries trygga stämma är visst det enda som duger när man är publicerad författare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s