Varför skriver jag inte färdigt?

Hanna Nordlander är en av debutantbloggarna 2020. Nu ger hon oss en uppdatering om vad som hänt sedan sist.

Jag sade upp mig i somras. Det var för mycket som inte var roligt längre, som inte var bra för mig längre. Kreativiteten fick allt mindre utrymme, för jo, läraryrket kan vara otroligt kreativt. Men nu fick det vara bra. Bättre att byta jobb än att gå och gnälla, tänkte jag. 

Sommaren var fin, bjöd på kulturfestival i ett kokvarmt Värmland och skrivarkurs på Visingsö, där jag badade i Vättern och vi läste upp dikter för varandra. De tyckte att det var bra, det jag håller på med. Men ingenting är färdigt. 

Jag började på nya jobbet på Högskolan Väst och där sitter jag och undervisar både blivande och redan färdiga lärare i svenska som andraspråksdidaktik. Heltid, så min skriv- och pluggdag som jag unnat mig tidigare har förvandlats till betald arbetstid. 

Ursäkter, tänker du, och det kanske det är. Varför skriver jag inte färdigt? Med den nya situationen och en magisteruppsats att skriva, har jag lovat mig själv att jag får skriva dikt när uppsatsen är färdig. Och coronan tar ett nytt grepp om Sverige och det känns inte direkt lämpligt att genomföra det jag vill genomföra. 

Men dikterna vill bli skrivna och de kommer till mig i händelser som har hänt och inte hänt. Kommer till mig i små pustar, i färdiga rader, i ett namn på en person jag måste ta kontakt med – sedan. Sedan, när jag är redo. Sedan, när vi inte är rädda längre för att mötas.

Jag längtar dit. Skrivandet tog mig till en plats där det fanns hjärtan som lyssnar. Men under tiden lyssnar jag till andras texter, låter mitt hjärta forma sig kring det de har att säga. Och litteraturen får plats i mitt arbete också, och i min uppsats, bara på ett annat sätt, där jag får bevis för vad litteraturen betyder för oss människor.

Och Stillna då, min bok, hur går det för den? Ja, det finns några exemplar kvar, och för en diktsamling på hybridförlag tycker jag nog ändå att det gått skapligt. Nya läsare hör av sig, berättar om sin läsupplevelse och om sin egen berättelse om beroende och medberoende, skam som vi försöker kasta loss ifrån. Det känns meningsfullt. Kanske är detta broderi från en läsare den mest värmande bekräftelsen på det:

Tack, Debutantbloggen, för detta återbesök! Jag hoppas på nya spännande författarskap att följa under 2022. Och vill ni se vad jag håller på med, kika in på @hanna_nordlander på Instagram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s