En (a)social författares bekännelser

Jag hade en konstig dröm i veckan. Vi fem nya som ska driva bloggen hade flyttat in i en husvagn modell större mitt på Sergels torg i Stockholm. Den hade stora fönster så alla som passerade förbi kunde se in. Tänk Musikhjälpen fast utan musik. Och utan hjälp. Tanken var att vi skulle bo där tillsammans i ett slags konstnärskollektiv. Det fanns kaffemaskin, ett antal skrivbord och ett spritskåp som till och med innehöll likören med kaffesmak som jag själv köpt i verkligheten under ett ögonblick av tillfällig sinnesförvirring. I husvagnen fanns också pärmar, pärmar, pärmar med instruktioner för hur vi skulle leva ihop. Upp en viss tid, morgongymnastik och sedan gemensam matstund, roterande diskschema. Vi bloggare umgicks hela tiden, skrattade och lyckades till och med trycka i oss lite av den hemska likören. Det var socialt. Trevligt. Och fullständigt ohållbart. Jag spenderade största delen av drömmen med att försöka komma på ursäkter för att slinka iväg och skriva. Jag lyckades ett par gånger, men kunde inte koncentrera mig nog för att få ner en enda rad på pappret. Sedan vaknade jag.

OBS: Bilden är ett (skitfult) montage!

Det är ju rätt hemskt att inleda bloggåret med en mardröm om sina nya kollegor (förlåt hörrni!), men man behöver inte vara någon Freud för att läsa subtexten i min flumdröm. Största utmaningen för mig har alltid varit att hitta tiden och lugnet som krävs för att kunna skriva. Att sätta av timmar i kalendern är första steget. Att se till att de timmarna bara går till skrivande istället för mail och sociala medier är det andra. Lösningen blir att stänga av allt. Mobilljudet. Mailplinget från datorn. Och att stänga in sig. Under mina mest kreativa perioder sitter jag ensam i min skrivarstudio (läs: en källare) medan karaktärerna springer runt i huvudet på mig och säger saker till varandra. Det är enda sättet som jag kan få någonting vettigt gjort på, men det är också ett rätt asocialt sätt att leva på. Och jag gillar ju egentligen folk. I promise!

Men allting har ett pris. Jag har ett konstant dåligt samvete för alla saker som jag borde göra istället för att skriva. Mest det här om att höra av sig till vänner oftare, men det blir liksom inte alltid tid över om man jobbar heltid OCH har familj med barn OCH har fått för sig att bli författare. Det är mission impossible. Självvald isolering i kvadrat. Om man ska se det positivt kan man väl säga att eremiterna som gömmer sig i grottor för att nå insikt håller på med någonting liknande. Bara det att de försöker gå till botten med livets stora mysterier medan jag funderar över påhittade gängkrig om droger och vapen …  

Det var väl kanske det som drömmen om husvagnen egentligen handlade om: svårigheten att balansera alla saker som är viktiga i livet. Skrivandet, visst, men också allt som ger näring till skrivandet (och livet). Viktigast av allt är nog ändå mötet med andra människor. Jag hoppas att jag kan få till det nästa år och samtidigt lyckas slappna av tillräckligt när jag väl skriver så orden bara rinner på. I värsta fall får jag kanske ta hjälp av den där kaffelikören. Till nån nytta ska den väl ändå vara.

2 reaktioner på ”En (a)social författares bekännelser

  1. Igenkänning! Att vara småbarnsförälder, jobba heltid och skriva är en utmaning. Så mycket att göra men så lite fritid. Eller snarare fri tid. Hoppas på två timmar längre dygn under 2022…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s