2021 – hade en åttafaldig debutant åtta gånger så mycket boksläppsångest?

Idag gästas bloggen åter av grymma Sofia Rutbäck Eriksson!

Jag tackar så hjärtligt för att jag fått återvända som gästbloggare till just den här bloggen. Eftersom jag inte är Zlatan liksom, så tänkte jag först presentera mig. Jag är en skriv- och läsgalning bosatt i norra Sverige, som släppte inte mindre än åtta böcker under mitt debutår. En feelgoodroman, sex humoristiska mysdeckare och en pusseldeckare i julkalenderformat.

Varför det blev åttlingar har jag redan försökt besvara i mitt förra blogginlägg, som publicerades i juni 2021. Så ni som vill läsa mer ”Om att våga vara lite grym ibland”, klicka här

Idag tänkte jag skriva om något annat, nämligen något så trevligt som BOKSLÄPPSÅNGEST. 

Nu tänker kanske en del: Huva! Nej! Varför så mörkt tema? 

Jo, jag tänker att vi ändå måste våga prata om det där hemska också. Så att man känner sig mindre ensam när man dunkar huvudet i datorn av frustration.

För mig bestod debutåret inte endast av översvallande eufori, utan en riktig molotov-cocktail av allt från lyriskt studsande till att gömma sig bakom en gardin. Allra mest berodde blandningen av känslor på att andra personer än jag själv, mina närmaste och mitt bokförlag skulle läsa något jag skrivit. Och det, mina vänner, det var läskigt. 

Mina nerver var över hela plejset, om man får uttrycka sig lite svengelskt. Jag dubbel- och trippelkollade Storytelappar, Instagram och Facebook efter kommentarer, recensioner och meddelanden. Varje gång jag såg något nytt bultade hjärtat. Ibland svettades jag. Ibland kände jag mig snudd på illamående. 

Skedde det här varje gång en ny bok släpptes? Ja, typ. Kanske allra mest inför ”Som i ett vykort” som kom i juni, men även inför release av första boken om Katarina Zapp – ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken” som kom i juli var det rätt panikslaget, och slutligen inför julkalendern ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” var jag också riktigt jäkla nervös. 

Varför är det då så hemskt att bli bedömd av andra? För min del handlar det nog om att texten jag har skrivit har hunnit bli en del av mig. Så på samma sätt som jag inte vill att någon ska avsky min näsa, min dialekt eller mitt sätt att röra mig, vill jag helst inte att någon ska tycka illa om det jag skapat. För här finns ju mina idéer, mitt sätt att skriva och min humor. 

Alla kan inte älska det. Det vore snarare konstigt om alla gjorde det. 

Det här vet vi ju. Egentligen. Men ändå är det tufft att se en etta på Storytel eller att läsa en halvsval recension i lokaltidningen. 

Men hallå där! Kompenserar inte alla positiva recensioner och kommentarer? ”Nja” blir svaret, för i min stackars hjärna kladdar sig ettorna och de svala orden kvar alldeles för länge. Fråga mig inte varför, men så är det, och det har varit tufft. 

Men … och nu kommer vi till det som jag tänkte mig som själva essensen av mitt inlägg: var det åtta gånger så tufft? Nej, faktiskt inte. 

När bok nummer två om Katarina och Greta dök upp på Storytel och i butiker, vilka var det då som lyssnade/läste? Jo, allra mest var det de som hade gillat ettan. Ytterst få slänger sig över uppföljare till en bok de inte gillat. 

Böckerna om den eminenta detektivbyrån är speciella på så sätt att huvudpersonen är hyfsat excentrisk och i princip vad som helst kan hända. Alla älskar det inte, men jag tror att jag och min medförfattare har hittat en klick följare som uppskattar böckerna så pass att de hänger kvar i bok efter bok. Därför blev det lättare och lättare vid varje boksläpp i den serien. Har jag kanske också blivit lite luttrad? Eventuellt. 

Men inte bara boksläppen har varit tuffa. Ungefär varenda gång jag fått omfattande feedback inför redigering har jag känt ”Nähäppdethärgårbarainte, ochsnartfårjagsparkenfrånförlaget, tackochhej, detvarkulsålängedetvarade!” 

Okej, känslan kom inte åtta gånger, men åtminstone vid några tillfällen och det var inte angenämt.

Men … nu kommer vi till något riktigt viktigt här. Efter att jag tagit mig i kragen och påbörjat uppförsbacken som kallas redigering, så upplevde jag lika många nerförsbackar. 

Hej och hå, vad det går bra ibland. Fart och fläkt och euforin tar över. Man hinner helt och hållet glömma det där med att man säkert skulle få sparken. För plötsligt känns manuset riktigt bra.

Det vill säga, det känns bra tills någon säger att boken är skickad till inläsning eller tryck. Då får åtminstone jag för mig att jag säkert har missat något stort. Scener med högafflar och arga läsare utanför mitt fönster dyker upp. Gömma sig bakom en gardin känns plötsligt helt rimligt. Men bakom den stannar man inte så länge, för där är det dammigt och trist. 

Jag ska erkänna att 2021 har varit en riktig berg- och dalbana. Det har stundtals varit tufft, särskilt kring redigering och känslan att bli bedömd, men när jag tänker tillbaka har det varit mer roligt än vad det har varit tufft.

Jag har lärt känna helt otroliga personer under resans gång. Personer jag bara inte skulle kunna vara utan. Jag tror dessutom att jag har lärt mig en del, och jag försöker kontinuerligt påminna mig själv om dessa saker. Så här kommer några tips från hon som fick åttlingar:

  • Skriv det DU själv tror på och gillar. För om åtminstone du själv tycker om, trivs med och skrattar åt texten, gör det dig nog mindre om andra inte gillar det. För tänk så hemskt det vore om du hade försökt skriva det du trodde att andra ville läsa? Och så gillade ingen det! Usch, vad onödigt!
  • Även i en berg- och dalbana blir det så småningom nerförsbacke. Så när det är tufft, lite på att det snart kommer att lätta!
  • Du är inte ensam! MÅNGA (gissar alla) får panik över omfattande feedback inför omskrivning och redigering. ALLA blir stundtals sänkta av svala kommentarer och ALLA har fått sådana. 

Så med orden ”Du är inte ensam!” tänkte jag nu lämna er, och önska er ett gott nytt skriv-år. Låt det bli ett år då vi skrivande och läsande personer fortsätter att hjälpa och stötta varandra, så där som vi brukar. För maken till gemenskap har jag aldrig känt förut. 

Kram!

Sofia

4 reaktioner på ”2021 – hade en åttafaldig debutant åtta gånger så mycket boksläppsångest?

  1. Tack för att du delar Sofia!
    Så himla viktigt att har författarvänner som kan stötta när det går nerför i berg- och dalbanan och heja på när det går uppför igen.
    Helt fantastiskt att du gett ut åtta böcker under 2021.
    Stort lycka till under skrivåret 2022!

  2. Jag är uppe i redigeringsfasen nu och känner igen mig så väl. Var gång det dimper ner kommentarer från redaktören gör magen trippelvolter fast det sedan (varje gång) visar sig att redigeringen går riktigt bra – är rolig till och med för boken blir ju bättre! På det har då skräcken inför kommande recensioner börjat pyra. Jag har börjat arbeta på mantrat ”alla kan inte älska allt man gör” och hoppas överleva tiden efter publicering hyfsat själsligt oskadd.

  3. God fortsättning på det nya året anno 2022 Sofia! Intressant att läsa din text. Jag har själv skapat tre böcker som alla är tryckta, men inte nått ut med dem. En av dem presenterade jag på Bokmässan, men inget hände…. Jag påstår att man måste vara känd för något annat för att kunna nå ut med sina böcker… Önskar dig och alla som skriver all lycka och framgång med skrivandet och bokutgivningar. Ja, kanske vänder allt detta nya år!?

    • Förstår frustrationen Håkan. Det är en djungel av böcker därute. Jag tror tricket är att ta hjälp av någon som kan branschen för att nå ut. Antingen ett förlag som ger ut boken eller att du själv jobbar hårt med marknadsföringen genom PR, sociala medier och annat hitte-på. Kanske värt att vi täcker just marknadsföringsfrågor i en kommande blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s