Slutredigering – mycket väsen för ingenting?

Vi har alla hört talas om det förut, den där sista slutspurten med manuset innan det ska tillbaka till förlaget för att tryckas och/eller läsas in. Den som författare ibland ojar sig över. ”Åh, jag är så jäkla trött på min bok” och så vidare. (”Äh, sluta gnäll – du ska ju bli utgiven, människa!”) Jag kallar fasen för slutredigering och i det här inlägget tänkte jag försöka beskriva vad den innehåller för mig (är mitt uppe i den).

Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting” anno 1902. Jag är han till höger som försöker se cool ut. Vid bordet två redaktörer i fyrkantiga hattar som väntar på ett färdigt manus och så längst till vänster skattmästaren som försöker begripa vem som vill betala för att läsa smörjan.
Bildkälla: Swedish Performing Arts Agency

Vi kan väl börja med att konstatera att det är skillnad på redigering och redigering. För mig finns en första ”råsållning” redan efter att jag skrivit ett kapitel första gången. Det är en rätt grov redigering som går ut på att ta bort stavfel, stryka hela meningar och få till ett bra flow i texten. Den redigeringen gör jag parallellt med att jag skriver boken. Typiskt såhär: fyra veckors skrivande non-stop och sedan en till två veckors råsållning. På så vis får jag till ett hyfsat okej utkast på en bok när jag kommit till sista meningen.

Sedan kommer den riktiga redigeringen, den som gör om ett potentiellt bra manus till något som kan bli utgivningsbart (haha, yeah right!). Då sitter jag i månader och skriver om, skriver om, skriver om, tills allt är som jag vill ha det. Efter det tycker jag att boken är färdig. Typ. Ja, alltså ett manus går alltid att putsa på, men efter den här fasen ”överstiger kostnaden för ytterligare redigering vinsten i språkbilden”. På ren svenska: det är inte värt att pilla mer på skiten. Det finns en risk att det faller isär. Och jag är för djupt inne i manuset för att kunna se skillnad på dålig skit och bra skit.

Efter det kommer lite ping-pong med en redaktör som förtjänar ett eget inlägg en annan gång, och sedan den beryktade slutredigeringen. 95% är bra. 5% kan bli bättre. Och de där sista procenten är lika jobbiga som elitidrottarnas sista hundradelar på sprinten. Jag har nu suttit en månad med foten i slutredigeringspottan, påhejad av min redaktör, och bland annat gjort följande intellektuella abrovinker:

  • Bytt ut alla ”någonting” mot ”något” – det blir bättre tempo i texten då
  • Numrerat om alla kapitel – jag slog ihop två = dominoeffekt
  • Förenklat dialogen till att baseras på ”sa” istället för mina ”klagade”, ”suckade”, ”stönade”, ”väste” och andra försök till variation – förenkling alltså
  • Skrivit om allra första meningen – den tycker ju folk ska vara något speciellt så jag vill inte vara sämre. Det kostade två timmar och resultatet är tveksamt bättre än originalet. Pretto-varning!
  • Hittat synonymer till ”gängmedlem”, ett ord jag använde alltför ofta. Prova och se hur många du kommer på. Jag fick till två i slutänden. Blä.
  • Skickat manuset till en kompis som är polis så han kan säga åt mig om jag tagit i för mycket någonstans. Det här var min favoritåtgärd, antagligen eftersom någon annan måste göra jobbet!
Ur Mozarts Trollflöjten: Tamino och Pamina går genom elden – ett slutprov för att bevisa kärleken till varandra.

Ja, som du ser är det mest finlir på gränsen till absurditeter som fyller min skrivprocess just nu, men jag är inte på ”hata mitt manus”-nivån ännu. Om några dagar ska jag släppa det till redaktören för hennes version av slutredigering. Sedan är det egentligen bara en sista vända med extern korrekturläsare innan manuset är klart. Ja, eller ”good enough” i alla fall.

För mig har den här fasen varit rätt jobbig, men inte lika mentalt drabbande som jag vet att den har varit för en del andra debutanter. Kanske beror det på vilken sorts person man är. Själv är jag en 95-procentare. Hellre snabbt och riktigt bra, än långsamt och ”perfekt”. Om det nu finns ett perfekt. Vilken typ är du?

Jag vill varna er som är perfektionister för att förlora er i den här fasen. Eller snarare förlora skrivlusten, för slutredigeringen är rätt prövande och i slutänden är det ens självbild som tar stryk. För egentligen tror jag fasen handlar mer om mig än manuset. Det är en psykologisk grej. Pallar jag trycket? Eller börjar jag ifrågasätta manuset ännu en gång? Slita i samma gamla formuleringar igen? Nej, gör bara som Tamino och Pamina: gå igenom elden, titta inte för mycket åt sidorna, så kommer ni ut i andra änden. Det tror jag i alla fall att jag kommer göra, om än lite svedd i kanten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s