Stunden när jag förstod att det skulle bli något

Idag gästas bloggen av Tomas Bacoccoli, som debuterade 2021 med En bastu i Umbrien.

Det var någon som sade att man inte blir författare bara för att man ger ut en bok. Författare är något man blir efter flera böcker. Shit, tänkte jag. Det tog ju fem år att skriva den här boken. Det betyder att jag kanske måste vänta i ytterligare tio år för att bli författare.

Jag minns det så väl, den där stunden när jag förstod att det skulle bli något, att orden skulle nå bortom mitt tangentbord och ut i vida världen. Ett färdigt äpple hade trillat rakt ner i skallen på mig och det här skulle ju bli helt otroligt, rena nobelprisgrejen. Caféstolen kändes ostadig där jag satt och skrev i skuggan av en stor fotbollsarena i grå betong, i fyrtiogradig sommarvärme, mitt i Umbrien. Jag måste berätta för någon. En tår rann ner för kinden och jag skrattade till åt det. Här sitter jag och skrattar och gråter samtidigt, så bra är detta. Det måste vara så här det känns att bli upptäckt av en popgruppsmanager i England på 70-talet. Jag såg det framför mig. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle stå på Wembley en sommarkväll, pårökt publik som nynnade med lysande tändare medan jag läste orden i meningarna som jag precis skrivit. Jag hade precis upptäckt mig själv liksom. Och ingen utom jag kunde förstå hur avgörande och historiskt detta ögonblick var. Ruset varade i flera minuter, men så tog det stopp. Bara en stund senare blev jag otroligt besviken när jag satt och ögnade igenom ett annat kapitel som var, låt oss säga, inte lika potentiellt revolutionerande som de raderna som nobelkommittén snart skulle höra av sig om. Axlarna sjönk. Jag skämdes i förskott över hur dåligt det här kapitlet var. Patetiskt. Jag skrev ju bättre på gymnasiet och då fick jag ändå bara trea i svenska. 

Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Bilden av ett fullsatt Wembley bleknade, liksom bilden av mig i en stol mitt emot Skavlan, eller vad hon heter nuförtiden. Visst var jag besviken. Det här skulle kanske inte bli så historiskt som jag först hoppats. Men den där magiska känslan hängde ändå kvar, ruset av att ha skrivit något väldigt fint, som ett svagt ljus som inte ville slockna. Det kanske inte var lika starkt som för en stund sen, men det brann. Något inom mig brann. Det här skulle bli något. En pjäs, en teveserie, eller kanske en bok. Jag var säker på det. Hur mycket det där andra kapitlet än sög så skulle det här bli något. Jag skulle bli något. Författare. Eller nej, vänta förresten. För att bli författare måste man ju skriva flera böcker. 

Så vad var det jag var på väg att bli då? Så klart, just det, jag skulle snart bli debutant. 

PS. Folk får hitta på vilka definitioner de vill. Jag kommer alltid vara debutant och jag har alltid varit författare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s