Kärleken till skrivandet.

Den här tavlan sitter på väggen i mitt vardagsrum och påminner mig om det fina i livet.

I lördagens enkätfråga här på Debutantbloggen pratade vi om vad skrivandet betyder för oss. Jag svarade att det är frihet, att skrivandet är den plats där jag känner mig som mest ärlig och ohämmad. Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på det i dagens inlägg.

När jag var barn var jag väldigt tyst och fick alltid höra att jag var blyg, en etikett jag ogillade redan då. Jag kände att det inte var sanningen, att det fanns så mycket i mig som ville ut, jag visste bara inte hur. Jag önskade att jag hade kunnat öppna dörren till mitt inre och låtit alla få se det jag inte kunde säga.

Mina mest trogna vänner genom barndomen var böckerna. Jag kan helt relatera till Emmas senaste inlägg, där hon beskrev hur hon slukade böcker som nioåring, så minns jag det också, man ville bara ha mer! Jag läste det mesta (förutom läskiga böcker, min storasyster retar mig fortfarande för att jag inte vågade läsa Fem-böckerna, där gick min gräns), men jag föredrog berättelser om underdogs som får upprättelse på något sätt, eller fantasivärldar där andra regler än de i vårt samhälle gäller. Jag antar att det reflekterade en längtan som fanns i mig, efter att kunna vara någon annan, någon annanstans.

Just det är också en grundkänsla i de flesta texter jag skriver. För samtidigt som jag läste alla de där böckerna började en liten röst i mig viska att jag kanske kunde skapa mina egna världar. Berätta en historia utan att behöva öppna munnen. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta, vilken underbar känsla det var att låta allting flöda fritt! När jag pratar passerar orden hjärnan och censureras på vägen, jag bromsar mig själv, men när jag skriver kommer de direkt från hjärtat.

Länge skrev jag bara för mig själv och jag hade dött om någon fått tag i ett av mina fullklottrade kollegieblock, tanken på att någon skulle läsa den ohämmade versionen av mig själv var skrämmande. När jag för första gången flyttade ihop med någon, som nittonåring, stod jag kvällen innan hans ankomst och hivade alla mina block i en sopcontainer på gården, jag ville inte ta några risker! Och när jag inte kunde stå emot suget och började skriva på vår gemensamma dator såg jag till att lösenordsskydda alla dokument med så fiffiga lösenord att jag inte ens mindes dem själv (vilket grämer mig än idag, även om texterna antagligen var ganska usla).

Men med tiden växte behovet av att få dela med mig. Jag ville visa det där jag alltid hållit inom mig, kanske få någon att förstå. Och nu är det dags. Nu är jag redo att öppna dörren och släppa in läsarna till min värld. Att låta dem ta del av min berättelse om Ozzie och Hanna, som båda kämpar för att bli någonting mer än den stämpel omgivningen satt på dem. De längtar efter att få vara några andra, någon annanstans, precis som jag gjorde en gång. Och att skriva om dem har varit ren frihet.

PS. Just idag är också dagen då den där killen jag flyttade ihop med har varit min i 25 år. 25 år! Länge leve kärleken till både skrivandet och människor som alltid står på ens sida!

4 reaktioner på ”Kärleken till skrivandet.

  1. Ha ha! Nej, Femgänget står ju verkligen för läskigheter på hög nivå. Har du inte vågat dig på dem ens på äldre dagar? 😉
    /Storasyster
    PS: Så fint inlägg, du skriver så bra! Och GRATTIS! DS

    • Hm, jo, jag vill minnas att några var okej, de läste jag flera gånger, men några tippade över gränsen! 😉 Jag undrar hur de står sig idag, det vore intressant att läsa någon bara för att se.
      Och tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s