Efter mitt misslyckade skrivförsök la jag bokprojektet på is. Mina huvudkaraktärer Matilda och Trond fanns dock kvar i mina tankar och knackade ibland, lite försynt, inifrån huvudet och frågade: Hallå, var är du? Vår historia väntar på att bli berättad!
När jag sålde min häst 2017 fick jag stifta bekantskap med ett för mig okänt fenomen: fritid som inte var intecknad till brädden. Först var det skönt, sedan blev jag rastlös. Hästeriet hade varit en stor passion i mitt liv, något som balanserade det engagemang jag la i min yrkesroll, något som gav mål och mening åt tillvaron. Tomheten behövde fyllas, men med vad?
Våren 2018 fick jag Stephen Kings bok ”Att skriva” i present av en god vän som mindes att jag sagt att jag någon gång ville skriva en bok. Tack Åsa! Utan din milda knuff i ryggen hade jag stått kvar och stampat i startblocken. Kings bok gav mig en del aha-upplevelser om vilka fel jag gjort i mitt första författarförsök. Jag insåg att jag ville ge projektet en ny chans genom att studera verktygen för skönlitterärt skrivande ordentligt. Jag sökte information på nätet och hittade bland annat Pia Lerigons hemsida med skrivtips. En riktig guldgruva! http://www.pialerigon.se/
Under sommarsemestern dök jag med liv och lust in i bokprojektet men med en annan attackvinkel: istället för att spruta ut texten likt rännskita, la jag extremt mycket tid och möda på varje mening, varje stycke, allt i syfte att lära mig hantverket parallellt med att jag mejslade fram berättelsen. Det var tidskrävande men tillfredsställande att se att jag faktiskt hade förmågan att producera text som (åtminstone hjälpligt) påminde om något man kunde läsa i en tryckt bok. Stärkt av insikten gnetade jag på.
Ett av de skrivtips jag stötte på var att ta hjälp av testläsare. Åh, hemska tanke! Skulle jag visa upp något jag skrivit? Aldrig i livet, så modig var jag inte. Jag hade ju inte ens vågat berätta för någon (förutom sambon) att jag skrev på ett manus. Så kom den dagen då en vän pratade om filmer/böcker hon gillade, och då ”råkade” jag avslöja mitt projekt för henne. Hon blev eld och lågor och ville gärna läsa ett utdrag. Nervös bortom fattning valde jag den del jag var mest nöjd med (läs: minst missnöjd) och redigerade tills fingrarna blödde. Smärtsamt medveten om att just denna vän är subtil som en stenkross i sina åsikter var det med stor bävan jag tryckte på Sänd. Tiden jag tillbringade med att vänta på hennes reaktion var … vidrig. I min yrkesroll har jag inga problem med konstruktiv feedback men manuset var mycket mer personligt för mig. Vi författare vill ju skapa berättelser som griper tag i läsaren, väcker nyfikenhet, läslust och känslor. Hade jag lyckats?
Svar: Någorlunda.
Omdömet innehöll såväl ris som ros men det bästa var att min vän gav förklaringar till varför hon tyckte att vissa avsnitt var mindre bra, vilket hjälpte mig att förstå hur jag kunde åtgärda problemen. Tack Annette! Upplevelsen fick mig att inse hur värdefullt det är med testläsare. Stolt över vad jag producerat under semestern 2018 beslutade jag att ge mig själv en present: en skrivkurs.
Debutantbloggen 