… kommer de aldrig säga hemma, så det är lika bra vi avlivar myten om att man måste ha en förstående familj för att kunna skriva en bok. Vi må vara lika jagade som Forest Gump, men kampen mot klockan får vi utkämpa allena.
Och det är verkligen en kamp att få tiden att räcka till. Att få skrivlusten att infinna sig just mellan klockan 22.15-22.30 när man äntligen får en lucka. Och att komma ihåg att ta med datorn (eller skrivblock, eller varför inte baksidan av ett kvitto) i väntan på att barnets aktivitet ska ta slut och att motivera sig att ägna duschen åt att fundera ut en ny vändning i storyn i stället för att bara låta värmen från vattnet stilla alla stolliga tankar.
”Skriv, mamma, skriv!” säger inte barn som ännu inte kan prata. Men det finurliga med nykläckta människovarelser är att de inte heller kan protestera med ord. De klagar inte på att du sitter framför datorn eller har med dig skrivdon i sängen medan du ammar. Och jag tror att det är just därför så många av oss börjar skriva under föräldraledigheten. För att vi kan. Barnet sover, eller i alla fall slumrar, på dig, kring dig, bredvid dig. Och du är där, ensam med dina tankar som du faktiskt kan tänka till punkt (det blir skillnad senare när barnet lär sig prata). Små barn har också en tendens att väcka stora tankar om liv, död och meningen med att finnas till. Deras små fötter har ännu inte gjort några avtryck och har du förresten gjort det själv?
Småbarnstiden är intensiv, men också en väg rakt in i sin egen hjärna. Har du en treårings fantasi bara för en dag har du stoff nog att skriva en hel bokserie. Jag började, som så många andra, skriva på allvar under föräldraledigheten, men det blev inte så mycket av det (skaffa inte tre barn på fyra år). Det är först med sladdisen som jag verkligen kan ge mig hän (=har blivit duktig på att tjuva tid).
Man kan skriva både med och utan familj, men det skadar inte att känna sig en smula jagad. Den som har ont om tid använder den också lite smartare. Så kom igen morsan eller farsan – är du föräldraledig? Din tid är nu!
Debutantbloggen 
Kanske är det i grunden därför vi skriver – för att lämna något vidare av oss själva.
åh, jag skrev en hel del när barnen var små (skrivit en del om det här: https://ulrikanettelblad.se/vinbaren-mercedesen/ ) och det hade sin tjusning, stulna stunder och känslan av att skrivandet alltid fanns med mig, också mitt i en amning eller på en lekpark, det stärkte min identitet som skrivande människa. men för den som känner AAAAAH HUR SKA JAG ORKA SKRIVA UNDER SMÅBARNSÅREN (man har ju olika barn, och olika liv) så kan jag säga att jag personligen skriver tusen gånger bättre och framförallt med klarare känsla för helheten nu när barnen är större. men allt småstundsskrivande under småbarnstiden är förstås en del av det som byggt min skriverfarenhet.
Tack för länken till din blogg – såååå mycket igenkänning i dina inlägg. Vi har precis samma intervall mellan barnen, det är något alldeles särskilt. Och jag håller verkligen med om att det är lugnare att skriva när de är större. Men föräldraledigheten med barn nummer fyra öppnade för en skrivfas som jag inte såg komma innan.
åh jamen jag kan tänka att skulle det komma en fjärde nu eller i framtiden (det ligger inte i planeringen, men finns alltid en liten del i hjärtat i mig som skulle vilja ha en till – jag vet inte om den delen någonsin stängs…) så tror jag att kombon större barn + ruttad med småbarn skulle ge mycket föräldraledighetsskriv. jag var aldrig heller föräldraledig på det klassiska sättet när mina var små (jag pluggade och pappan var föräldraledig) så jag vet ju faktiskt inte riktigt hur den tillvaron är. kul att du tyckte om inläggen, ser fram emot att läsa dina!
Så sant!! Precis såhär är det.
Bra formulerat också om att lämna avtryck!