Ordkonstnär

Veckans gästbloggare Rebecka Roos (här tillsammans med fåret Gösta)

För en tid sedan kom jag i kontakt med ordet ordkonstnär. Jag fastnade för ordet, det var fint. Ordet verkar ha närmast koppling till poesi, men egentligen är ju all skrift konst. Man skriver, ord för ord, och orden bildar meningar. Meningar som kan ha en tydlig innebörd men som även kan tolkas fritt. Att skriva fritt men också att kunna skriva inom en viss genre är en konst. Journalistik är konst, att skriva en rapport, ett vykort eller ett bokmanus är konst. Precis som illustrationer är konst. 

Mitt namn är Rebecka. Sedan en tid tillbaka kallar jag mig för ordkonstnär. Jag använder mig mer än gärna av det skrivna ordet och så har det alltid varit. När jag var yngre hade jag flertalet brevvänner, när jag kom upp till högstadieåldern började jag skriva texter, under gymnasiet fick jag testa på journalistik. Det sistnämnda var någonting som jag trodde att jag skulle uppskatta, men det visade sig inte riktigt vara min grej. Att inte få välja vad jag ska skriva om, att texten ska vara uppbyggd på ett förutbestämt sätt, hade jag svårt att förhålla mig till. Jag vill skriva om sådant jag har kunskap om och som intresserar mig. Mina texter är personliga och det är bara jag som vet den egentliga betydelsen av dem. De finns skrivna för hand i skrivböcker. Att skriva för hand är någonting som jag tycker om. Det blir fint och personligt. 

En del skrivande vill jag dela med mig av. Jag vill välkomna personer in till mitt liv och jag skriver då ur ett hjulperspektiv. Jag lever ett liv där jag rullar istället för att gå, vilket innebär att jag är rullstolsanvändare. Som rullstolsanvändare möter jag ofta blickar, osäkerhet och frågetecken. Jag möter förutfattade meningar och fördomar. Jag möter mer sällan ett bemötande där jag får en vi-känsla.

Att försöka få normen att vidga sina ramar, att det som idag faller utanför normen istället ska få en samhörighet, är någonting jag jobbar för. Det är vad mitt skrivande handlar om. Genom min blogg ”Galen groda i rullstol” når jag äldre målgrupper som får en direkt inblick i mitt liv. För att nå de yngre målgrupperna behöver jag ta mig utanför bloggens värld. Jag måste möta barnen på en annan nivå. På så vis kom mitt första barnboksmanus in i bilden för tre år sedan. Jag hade svårt att ta mig till rätt nivå, att använda mig av rätt ord och formuleringar. Det var en ny konstform för mig. Med en blandning av verklighet och fantasi fick jag ändå ihop en historia, från början till slut. Ganska snart därefter mailade jag manuset till ett par olika bokförlag. Jag fick tre svar, men inget som gav det resultatet jag ville ha. Jag tröttnade ganska snabbt och mailade inte fler förlag.

Jag fick däremot allt fler idéer till sådant jag skulle kunna skriva om. Jag insåg att det bara är min fantasi jag måste samarbeta med. Jag har idag flertalet idéer nedskrivna, ett par manus påbörjade och tre manus färdigskrivna. Jag har i dagarna skickat iväg ett manus till flera förlag och hoppas nu, likt alla andra outgivna ordkonstnärer, på ett positivt resultat. Fler historier som bryter mot normen behövs, både för vuxna och för barn. Därför fortsätter jag att skriva. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s