En elegi över ett inställt möte.

Det här skulle ha varit ett inlägg som hette ”På onsdag ska jag träffa en av mina karaktärer!” Det var skrivet och klart, med utgångspunkt i att jag äntligen, äntligen skulle få träffa en person som, nåväl, inte är en av mina karaktärer, men som betytt mer än någon annan under skrivprocessen från idé till färdig roman. En person jag har haft kontakt med i princip dagligen under två och ett halvt år, som alltid finns i mina tankar och som jag har delat mina innersta våndor med, men faktiskt aldrig träffat eller pratat med på riktigt. Ett förhållande som påminner om det jag har med mina karaktärer.

Jag skulle ha berättat om hur våra vägar korsades, på Folkuniversitetets manusutvecklingskurs sommaren 2019, en distanskurs där all respons och interaktion skedde via direktmeddelanden och mejl. Jag skulle ha förklarat det speciella med att lära känna en person via fiktionen, där delade texter blir det första mötet. För även om det mesta är påhittat säger det ändå någonting om den som skrivit. Teman, ordval, humor och undertext skapar små ledtrådar som ger en bild av avsändaren. Och jag skulle ha berättat att jag omedelbart blev intresserad av personen bakom den tragikomiska berättelsen om ett olyckligt förhållande och ett snårigt småbarnsliv, så pass att jag halvvägs in i kursen skickade det första personliga meddelandet som inte hade med textrespons att göra och att vi sedan dess har varit ostoppbara.

Jag skulle ha fortsatt med att berätta om våra oerhört långsamma förändringsfaser, att vi först efter ett år av intensivt mejlande addade varandra på sociala medier. Kanske var vi båda två rädda att förstöra det speciella. Det sköra. Samtidigt som det finns få personer jag litar lika fullt ut på som henne. Min Skriv-Sofia.

Slutklämmen i inlägget skulle ha varit att vi nu, efter två och ett halvt år, äntligen skulle ses på riktigt! Live. Utan möjlighet att ändra en klumpig formulering innan den nått fram, utan skyddet det skrivna ordet ger. Jag skulle ha berättat att jag såg fram emot det med skräckblandad lycka och att det faktiskt kändes som att jag skulle träffa en av mina karaktärer. Att en person som på sätt och vis funnits mest i mitt huvud till slut skulle stå framför mig, livs levande.

Men nu blev det inget sånt inlägg, för det var ju det här med corona … Nya restriktioner och min Stockholmsresa blev inställd. Det visar sig att det här inte alls är veckan då jag och Sofia tar nästa steg i vår relation, utan vi får vänta lite till. Det är tur att vi är bra på att skynda långsamt. Och det är tur att jag anmälde mig till den där kursen sommaren 2019, för den gav mig inte bara skjutsen jag behövde för att få ihop manuset som blev Härifrån, den gav mig också en vän för livet. (Eller faktiskt två, Anna, jag hoppas att jag får träffa även dig i framtiden!)

Så på onsdag är det inte jag och Sofia, men någon dag kommer det att vara vi. Och jag är säker på att liveversionen av henne kommer att överträffa alla mina förväntningar.

Har du en skrivvän som alltid finns där? Någon du träffat genom skrivandet du inte kan vara utan? Berätta gärna här eller på instagram/facebook, hylla din kompis!  

Sekunderna efter att jag lagt på med Norstedts. Jag menar, bara en sån reaktion, kan man önska sig något mer?

15 reaktioner på ”En elegi över ett inställt möte.

  1. Anna, jag vill verkligen träffa dig också! Det var en magisk kurs, den sommaren 2019. Jag tog steget att börja skriva igen, ett beslut taget mitt i omplantering av pelargoner. Symboliskt. Nu ska något mer än blommor få börja växa. Och vad fint det är med skrivarvänner. Ett mail från er och man blommar upp, mitt i vardagen. Vi kan väl höras snart? Kram till dig Anna! Och jag måste tillägga, jag har aldrig varit i närheten av den omtänksamhet, generositet som skrivarvärlden står för. Ojämförbart. Det är som att en text växer fram och vattnas av de införstådda. Aldrig hotas, aldrig blir rädd för att ryckas upp med rötterna av någon som får ta del av ens innersta tankar. Heja oss som skriver!

    • Så fint uttryckt! ❤ Och jag håller med, jag tänkte just på det när jag vaknade idag, all pepp och alla glada hejarrop man får, det är fantastiskt! Vilken tur att du började skriva igen, det är en av de bättre drogerna man kan ägna sig åt. 😉
      Snart ses vi! ❤ ❤ ❤

  2. Åh, så fint skrivet Victoria!

    Så härligt att du och Sofia har ett sådant band! Skrivarvänner är något extra! Det var verkligen en härlig skrivsommar vi hade då. Kreativiteten och omsorgen om varandra flödade.

    Ser fram emot att träffas på riktigt, verkligen. Tänk om vi kunde ses alla tre, någon gång också framöver, så häftigt!

    Kanske aldrig sagt det men Winnerbäck är något av min husgud, textförfattare av rang. Han är ju Linköpingsson, uppvuxen nån kilometer från där vi bor och körde sina första gig mot betalning i öl och mat på vår kvarterspizzeria här i Hjulsbro. (Stadsdelen där vi bor.)

    Jag har varit på otaliga konserter med honom…och har biljett till nästa, när den nu blir. Framskjuten i två år…

    Och Elegi, jag fick också googla det, men vilket vackert och sorgset ord det är.
    Många kramar

    • Tack Anna! ❤ Ja, det är klart vi ska ses alla tre en dag och prata skrivande och livet!!!
      Winnerbäck är en grym textförfattare ("Söndermarken" t.ex., vilken låt!), jag har också beundrat honom i alla år och varit på massor av konserter. 🙂 Hoppas att den du väntar på blir av snart, nu får det vara nog med pandemi!
      Kram!

      • Ja, såklart vi ska det! Längtar…

        Hela Söndermarkenskivan är den bästa han gjort tycker jag. Fatta hur grymt det var när Cloetta Center (numera Saab Arena) invigdes här i stan.(2004), över 11000 i publiken, nog aldrig varit så många därinne. Det var totalt fullsatt och han satt ensam mitt på scenen och kör Faller…tror det var akustiskt…så magiskt…Den kvällen föll jag pladask för honom.

        Å vad jag spelat Söndermarken…
        Men nya Eldtuppenplattan är grym också – bättre än de senare – Låtarna Hur och vem och vad – jag dör. Och tror jag hittar hem – när han kör E4 från Huskvarna med nya frugan, så fint…

        Jag kan rabbla låtar i oändlighet men vi spelar en lista när vi ses istället…
        Kramar

        • Det blir perfekt, jag kan redan se det framför mig, hur vi sitter i en grönskande trädgård någonstans och pratar och pratar och har Winnerbäck på som soundtrack! ❤ Verkligen något att längta till! Och vilket härligt minne, han har skapat några magiska ögonblick. Konserter är bäst, åh vad jag längtar till att allt sånt kommer igång igen också. 🙂

  3. Så underbart fint skrivet. Blir väldigt rörd och hoppas att jag också någon gång ska få träffa mina karaktärer (eller en fin skrivkompis❤).

  4. Du är ju bara för fin! Vilken ära att bli hyllad, just här! Det är liksom inte min tandläkare som berömmer mig för min tandborstning, eller kommittén för ”Best mother award”, utan DU! Vi ska snart ses, även om det inte blir på onsdag, vi ska stamma, rodna, sätta skumpa i halsen och hosta fram några klumpliga formuleringar och jag ser fram emot det. (Du är förresten för bra för mig, fick ju googla ”Elegi”. Och vad var det där jag svarade om Norstedts, ”en vuxenbok”?! Var nog på riktigt i chock.) Kram!

    • Haha, och jag tackar Lars Winnerbäck för att han skrev en låt som hette ”Elegi” för några år sedan, så lärde jag mig det! Ett fint ord. 🙂
      Och du skulle ju vinna ”Best mother award” varje år, det vet du, och jag är säker på att tandläkaren också är nöjd. Jag ser så fram emot vårt stammande, rodnande skumpafyllda möte! En dag! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s