Jag har extremt dåligt lokalsinne.
Det borde inte ha någon betydelse för mitt skrivande, ändå ställer det ibland till problem, exempelvis när jag ska ange väderstreck i mitt manus. Eller som hösten 2018 då jag skulle gå min efterlängtade helgskrivkurs i Älta. Inkvarterad hos en god vän (tack Susanne!) blev jag utrustad med cykel för att själv kunna ta mig till kurslokalen. Trots att jag fick provcykla sträckan med ledsagare kvällen innan, blev det dagen därpå ett antal volter längs vägen. Gudskelov var volterna inte av sorten som bryter ens nacke, utan små piruetter i diverse korsningar när jag insett mitt misstag och behövde göra en riktningsändring.
På något sätt hittade jag fram och tur var det för kursen var magisk! Kursledaren Jorun Modén (http://forfattarkurs.se/) gick igenom karaktärer, dialog, gestaltning och dramaturgi, ja allt en författare behöver i sin verktygslåda. Ett roligt minne var övningen kring miljöbeskrivningar, något som jag dittills inte riktigt fått kläm på. För att förstå hur miljö kan skapa stämning och föra berättelsen framåt blev vi utsända att skriva en kort novell medan vi promenerade runt i omgivningarna och införlivade ljud-, doft-, känsel- och synintryck i handlingen. Ville man ta övningen ända in i kaklet kunde man även slicka på något för att få med smaker (jag avstod, trots att detta utspelade sig pre-Corona).
Det kursmoment jag suktade efter mest var den utlovade lektörsläsningen. Jag lämnade in de första sidorna i mitt manus Konungens sändebud till Jorun och var nervös av illamående dag två då domen skulle falla. Som om inte det var spännande nog fick kursdeltagarna också byta texter med varandra och det är här krumbukterna kommer in. Jag och en tjej (vi hade båda tagit med lika många sidor ur våra manus) blev uppmanade att byta texter. Mittemot varandra satt vi och tryckte utskrifterna mot våra bröst som om de vore nyfödda bäbisar vi inte vågade utsätta för barnmorskans kritiska blick. Tänk om våra älsklingar inte hade tio fingrar och tår? Om de drabbats av böldpest? Syfilis eller spetälska? (Ja, jag skriver historiskt och är dessutom vekhjärtad, så jag exemplifierar med några utrotade/numera behandlingsbara sjukdomar). Vi ursäktade oss i förväg för vårt bristande föräldraskap författarskap. Påpekade att vi var nybörjare, att sidorna vi höll så hårt i var våra förstfödda barn manus. Att berättelserna egentligen var briljanta, bara vi som föräldrar författare kunde visa oss värdiga våra juveler.
Till slut började vi skratta åt alla brasklappar vi hävde ur oss och ryckte åt oss varandras texter. Min ”motparts” manus var fängslande från första meningen men jag kunde knappt fokusera på det eftersom jag märkte att hon for med rödpennan överallt i min text. Tyckte hon att min bäbis hade både böldpest och spetälska? Svetten bröt ut över ryggen men mina (och hennes) farhågor visade sig vara obefogade. Hon gillade min text och jag gillade hennes, så det blev en givande diskussion oss emellan.
Domen då? Jo den föll till min fördel, eller åtminstone fick lektör Jorun det att kännas så, trots att hon klottrat ner mina manussidor med massor av strykningar och tips om förtydliganden. Rusig av beröm cyklade jag (någorlunda rakt) tillbaka till mitt boende och bokade omedelbart in mig på en fortsättningskurs. Jag förstod det inte då, men jag hade blivit en knarkare. Jag var beroende.
Av feedback.
Debutantbloggen 
Ja tänk vilken utveckling som sker av att få feedback! Och vad glad jag är att vi möttes på Joruns kurs så att jag fick lära mig genom bland annat din feedback. Jag säger bara ”runt bord” 😉
Verkligen! Feedback gör så otroligt mycket för utvecklingen. Så värdefullt att få veta hur en text landar hos läsaren, det kan författaren inte gissa sig till, särskilt inte i början.