Sjuka saker jag googlat (och några böcker som inte blev av)

En pingisboll ska väga 2,7 gram. På Musköbasen finns två ubåtstunnlar insprängda i urberget. En AK5:a har en effektiv räckvidd på fyrahundra meter, men kan träffa mål på flera gånger den sträckan.

Att skriva böcker innebär att bli expert på en del udda och ibland tveksamma områden. Man måste göra sin research, helt enkelt, fakta som både kan egga kreativiteten och göra manuset mer trovärdigt. Att research var en viktig del av skrivprocessen visste jag redan från början, men det har inte alltid varit rumsrena saker som jag behövt kolla upp för att skriva spänning. Jag har aldrig googlat så många på olika vapentyper, sprängämnen, styckning av lik och drogförsäljning som under det senaste året. Att inte FRA eller någon annan myndighet redan knackat på dörren – eller snarare slagit in den – är ett under i sig. Om man kör min sökhistorik i de där berömda filtren som amerikanska NSA enligt sägnen använder för att lyssna på internet-trafiken så borde jag ha klassats som en säkerhetsrisk för länge sedan. Fast det är klart, det kanske finns ett författar-filter också, en tag som de kan sätta på knäppskallar som mig för att slippa lägga resurser på att utreda svennar med skrivdrömmar. Jo, så måste det vara. Annars skulle hälften av oss redan sitta inne.

De mest googlade orden 2021, alltså sånt som vanligt folk söker på. (Källa: Google Trends)

Det är också rätt lustigt hur insnöad man kan bli på olika ämnen beroende på vad boken man fått för sig att skriva handlar om. Jag vet inte hur det funkar för andra, men jag kan få vitt skilda idéer inom områden som jag inte kan något om. Som mitt första, stapplande bokmanus till exempel. Det var en spin-off på den där ubåtskränkningen i Stockholms skärgård 2014. Operation Örnen. Jäklar vad jag googlade ubåtstyper, radiosignaltriangulering och ”hemliga” militärbaser (få saker är helt hemliga i internetåldern). Och jag som inte ens är intresserad av ubåtar och militären! Men jag tyckte att bokidén i sig och karaktärerna som liksom ploppade upp i skallen på mig var så spännande att det inte spelade någon roll. Gräv där du står, my ass. Antagligen var det just det faktumet – att jag inte kunde något om området – som gjorde det intressant. Som fick den naiva idén att kännas så himla bra.

Andra manuset efter det handlade om en pappa och tonårsson som flyttar till ny stad för att börja om. Han startar en pingisklubb för att komma närmare sonen och fixa honom nya vänner (surprise: sonen ville inte flytta från sina gamla). Och så turnering mot stora, etablerade laget som skrattar åt amatörerna. Men skrattar bäst som skrattar sist. Ni fattar. Jaha, då var det ju bara till att ladda hem ITTF:s regelbok för bordtennis och lära sig allt om vad man fick och inte fick göra på ett pingisbord för att försöka förvandla bollduellerna till någonting värt att läsa. Just den här bokidén gick riktigt långt på stora förlaget. Nästan i mål. I ett alternativt universum skriver jag säkert YA-böcker eller feel good. Men i detta blev det till slut nej och nytt projekt för mig. Vadå skriva om? Jag är ju så jäkla otålig.

Hej gängvåld, knark och vapen. Googla på varje olaglighet du kan tänka dig. Skriva, skriva. Redigera. Jobba med världens bästa lektör. Sedan in till förlagen. Och just detta tredje manuset är faktiskt det som kommer bli utgivet i sommar, vilket känns lite som slumpens skördar. Det hade kunnat bli både tidigare och senare. Man ska ju ha lite tur också, säger de ju, och det hade nog jag. Eller kanske bara avsaknad av otur.

Jag kan tycka såhär i efterhand att den här bokidén är ett konstigt val av historia av någon som hellre läser Tolstoj än Lapidus, men det var i gängvåldets förorter som idén och karaktärerna kom. Då är det bara att lyda hjärnan. Och skrivlusten. För man ska inte underskatta kraften i det där suget man känner i magen när en riktigt bra idé landar. Det var den som tog mig igenom alla turer med omskrivningar och rak feedback. Nu får det hur som helst bli gängkrig för mig i några år till. Pang pang som får kulturgubbarna att rynka på näsan. Sedan får vi se vad det blir härnäst. Kanske en bok om svampar. Eller kinesiska kejsare. Eller dammode på 50-talet. Jag blev ju så sjukt inspirerad av utställningen om NKs franska damskrädderi som jag gick på under jullovet och behöver en ursäkt för att riktigt gräva ned mig i området. Typ ett bokmanus.

Hmm, kanske bäst att börja googla på epålett och organza redan nu. Just in case. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s