”Obducenter som författare och andra olyckliga kombinationer.”

Elias Palm

Så löd rubriken när min första bok recenserades i lokaltidningen där jag vuxit upp. Min roman hade uppenbarligen inte imponerat på kritikern. Så här drygt tio år senare kan jag nog tycka att rubriken var en smula elak. Jag var ju trots allt debutant. Då var jag nog mest irriterad över att jag benämndes som obducent. Som rättsläkare föredrar jag en titel som inte på samma sätt drar tankarna till styckmord, vilket varit fallet med obducent allt sedan da Costa-fallet med obducenten och allmänläkaren.

På förlaget var man eld och lågor över att min bok recenserades i såväl teve som i flertalet dagstidningar. Jag var snarare bekymrad över att allt som skrevs inte var positivt – även om mycket faktiskt var det. Jag betraktades som en av årets intressanta debutanter och hamnade på omslaget till Svenska Dagbladets kulturbilaga, vilket idag känns närmast ironiskt. Mitt förlag hade visserligen stora litterära ambitioner, men marknadsföringsresurserna var begränsade. I ett sådant läge blir författarens förmåga att sälja sig själv särskilt viktig. Min då relativa ungdom i kombination med arbetet som rättsläkare spelade mig i händerna och jag gjorde vad jag kunde för att bidra till marknadsföringen. Jag ställde upp på intervjuer och åkte runt och föreläste på diverse bibliotek. Även om jag var van vid åldrade och stundom sovande åhörare från rättegångar, där jag varit sakkunnig, var det en besynnerlig känsla att föreläsa för en handfull åhörare på nedsläckta bibliotek.

Året som följde min debut läste jag inte bara alla recensioner utan även läsaromdömen på nätet. Somliga var positiva, andra inte. Sannolikt läste jag dem utifrån ett bekräftelsebehov, men beroende på vilket betyg man fått kunde det snarare liknas vid självskadebeteende. Under åren har det blivit ytterligare några böcker och för drygt ett halvår sedan fick jag ett intressant erbjudande. Ett förlag ville göra en nyutgåva på min deckartrilogi. Ljudboksmarknaden har vuxit enormt de senaste åren och man ville ge böckerna en ny chans. Jag skulle även få möjlighet att ”se över” texterna inför nyutgåvan, som de uttryckte det. Jag visste precis vad de menade. När jag några år tidigare hade läst om min debut var det nämligen med skämskudden framme. Jag älskar fortfarande storyn och sättet den berättas på, men det är ingen hejd på undervisandet. Jag minns till och med att en smärtsamt träffsäker recensent ställde sig frågan om det var en handbok för blivande rättsläkare som hamnat bland deckarna.

Under hösten arbetade jag och en redaktör med mina gamla manus och det var en fröjd att få stryka och justera utifrån hur jag uttrycker mig idag. Till min glädje var behovet för redaktionella förändringar betydligt mindre i den andra boken och faktiskt ganska litet i den tredje. Att skriva är som så mycket annat en lärande process, även om det säkert finns dem som prickar rätt redan första gången. För egen del har jag ännu mycket kvar att lära. Det inser jag när jag läser andra författare och när jag arbetar med erfarna redaktörer. För tillskillnad från recensioner så är redaktörens kritik alltid konstruktiv och syftar till utveckling – något att komma ihåg om man som författare skulle snubbla över en recension av sin bok.

/Elias Palm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s