Opium för aspirerande författare: Min skrivresa, del 4

Grundkursen i Älta gav mersmak. Fortsättningskursen (också i Jorun Modéns regi) hölls på distans med veckovisa chattar samt digitala skrivlyor där man kunde lägga in sina alster och få återkoppling från andra deltagare. Snart märkte jag vilka som led av samma feedbackberoende som jag. De avslöjade sig (precis som jag) genom att lägga ut väldigt många texter och dessutom kommentera alla publicerade inlägg, oavsett om reglerna krävde det eller inte. De var likasinnade, kamrater i opiumruset. De visste att de behövde ge för att få.

Jag gav. De gav. Vi var lyckliga.

När kursen tog slut drabbades jag av svår abstinens. Opiumhålan hade stängt och skulle inte öppna förrän två månader senare (kurs 3). Jag försökte stå emot men efter några dagar kröp jag till korset och mejlade mina olyckssystrar. Var de månne intresserade av att fortsätta samarbetet utanför kursen och byta längre texter? Wordfiler per epost har ju inga begränsningar, såsom varit fallet i våra skrivlyor.

De nappade. Som väntat. Obegränsat med knark, what’s not to like?

Vinter, vår och sommar 2019 förflöt i ett underbart rus av bekräftelse. Det sporrade mig att gneta vidare och att inte avliva mina huvudkaraktärer, vilket jag under en mörk period övervägde att göra bara för att få slut på min skrivplåga (till mitt försvar måste jag påpeka att det är förbaskat svårt att skriva ett manus till slut).

Detta var perioden då det blev fullt normalt att skicka snuskiga texter (ja, jag skriver romance med inslag av explicit erotik) till människor jag aldrig träffat och få feedback i stil med: Kan du göra scenen lite hetare? varpå jag skrev om och skickade en ny fil med namnet En kåtare variant. Särskilt värdefullt var det att få respons på balansen mellan övertydlighet/otydlighet i berättelsen, något som är svårt att avgöra på egen hand. Jag kan inte nog tacka mina medsystrar för deras många och kloka inspel på mina texter. Som grädde på moset hade jag förmånen att få ta del av deras fantastiska manus. Andras texter är man inte hemmablind för och därför är det lättare att tänka ut konstruktiva lösningar på problem, vilket också innebar en brant utvecklingskurva i mitt eget skrivande.

Jag gav. De gav. Vi var lyckliga.

Men säg den glädje som varar för evigt. Sedan kom hösten och det var dags att skicka mitt manus till förlag.