Man ska inte underskatta ren och skär ilska som drivkraft. Under många år trodde jag att jag skulle debutera med ett helt annat manus. Jag hade skrivit en början till ett teatermanus och gick långt i en tävling – så långt att min text blev uppläst på scen av riktiga skådespelare. Någon gång bara måste jag få uppleva det igen. Det var en fantastisk känsla att höra publiken skratta åt skådespelarnas repliker.
Manuset dansade runt några vändor hos ett par olika regissörer. Sedan dog det.
Jag återupplivade manuset, likt Frankenstein som skapade liv utifrån döda kroppar kombinerade jag manuset med ett annat halvfärdigt manus som jag hade sparat sedan tidigare. Jag lappade och lagade, skrev om och bearbetade. Lät det vila. Blottade det för testläsare. Anlitade lektör. Skrev om i jagform, bytte till tredje person. Tonade ner humorn och lät allvaret ta plats. Jag bytte genre. Lät det vila igen. Bytte titel. Skar ned hälften. Började om.
Tills jag en dag helt enkelt fick nog. Jag vet exakt när det hände. Kommer ni ihåg när pandemin dundrade in över landet? Där och då bestämde jag mig för att ge upp det gamla och istället skriva något som förlagen vill ha. Valet stod mellan deckare och feelgood. Jag valde blommornas väg. Jag skrev om växtkraften som drivkraft och redan i första kapitlet förälskade jag mig i genren. All ilska byttes mot ett fånigt leende när jag hittade två personer som jag bara visste var helt rätt för varandra. Det närmar sig två år sedan de två möttes för första gången och min kärlekshistoria håller just nu på att bli sann.
Har du också någon fånig/romantisk/passionerad/gullig/omöjlig kärlekshistoria som du vill dela med dig av? Debutantbloggens novelltävling har deadline 9 februari (mer info på instagram).
Debutantbloggen 
Jag är glad att du började skriva om blommor och ser så mycket fram emot att läsa din bok ”En man till Amanda”.