Tillnyktring: Min skrivresa, del 5

Jag gnetade vidare med redigeringen under hösten 2019 och till slut insåg jag att jag inte skulle komma längre. Glad i hågen över mitt välputsade debutmanus plitade jag ihop ett följebrev enligt konstens alla regler.

Nåja, inte alla.

I strid med rådet att inte inkludera testläsaromdömen (förlagen tar den kommersiella risken och förbehåller sig därmed rätten att bilda sig en egen uppfattning) klippte jag ihop en bilaga med de omdömen som gladde mig mest. Detta är jag stolt över: ”Om jag inte vetat vem du är skulle jag inte kunna avgöra ifall författaren är man eller kvinna”. Då jag skriver min berättelse omväxlande ur Tronds och Matildas perspektiv, tog jag testläsarkommentaren som ett kvitto på att jag lyckats leva mig in även i min manliga huvudpersons karaktär på ett trovärdigt sätt.

Pirrig ut i fingerspetsarna sände jag manuset till fjorton förlag som jag listat i Excel, noterade datumet (2019-10-06) i en särskild kolumn och sprättade sedan en norrländsk champagne (= en kall öl) för att fira. Jag hade åstadkommit något stort! Visst, det är ruskigt svårt för en aspirerande författare att få sitt debutmanus antaget, men något av förlagen borde väl ändå gilla mitt? Väl medveten om att man kan få vänta länge på svar förstod jag att måste rusta mig med ett stort tålamod under de närmaste månaderna.

Morgonen efter trillade den första refusen in: ”Tyvärr tror jag att vi är fel förlag för en sådan här historisk roman.

Vilket dråpslag. Inte ens ett dygn hade gått innan någon stuckit hål på min förväntansfulla bubbla. Det var ett vänligt mejl, hjälpsamt till sin karaktär då förläggaren tipsade om ett annat förlag och önskade mig lycka till, ändå var insikten förödande: mitt manus hade blivit refuserat redan på genren.

Tvivlen krälade under skinnet och viskade i mitt öra: Din dumma kossa. Kunde du inte ha satsat på en mer attraktiv genre? Deckare. Spänning. Feelgood. Nej, du måste prompt gå din egen, tjuriga väg.

Mån om att dela sorgen mejlade jag refusen till mina trogna testläsare och lät mig tröstas av deras sympatier. De påminde om att jag skickat till många förlag och att det inte var kört ännu. Jag slickade mina sår och distraherade mig med att skriva på uppföljaren.

Under vintern droppade fler svar in. ”Tack, men nej tack” är essensen av en standardrefus. Vissa förlag lägger in något vänligt i sina, såsom ”På grund av ett begränsat utrymme tvingas vi tacka nej även till intressanta manus” vilket får den stackars författaren att hoppas att ens eget manus bedömts som intressant och inte avfärdats efter en halv sidas läsning. Tips: mejla inte tillbaka för att fråga förläggaren om så är fallet. Det gjorde jag (en gång, i en djup svacka där varje liten gnutta uppmuntran hade utgjort en livboj i havet av självtvivel). Jag fick ett vänligt svar, troligen ett standardförtydligande för korkade författare som inte begriper att förlagen inte kan lägga resurser på att ge individuella omdömen på refuserade manus. Det visste jag ju. Ändå valde jag att förnedra mig.

Skämskudde.

I mitt Excelark noterade jag datum för alla refuser och filtrerade kolumnen på ”Tomma” så att bara förlag som inte svarat syntes.

Hoppets lista blev allt kortare.

Polletten trillade ner.

Min bäbis hade både böldpest och spetälska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s