Tjoho, uppföljaren antagen!

Egentligen skulle dagens inlägg handla om att anlita lektör, men livet stökade till mina planer på ett underbart sätt! Innan jul skickade jag in Konungens ultimatum (uppföljaren till Konungens sändebud) till min förläggare. Det har varit en spänd väntan. Förnuftet har sagt att jag knappast kan få en blank refus (min stora skräck sedan jag överöstes av sådana hösten 2019) eftersom förlaget marknadsfört Konungens sändebud som den första boken i en trilogi. Högst troligt skulle jag få chansen att arbeta om uppföljaren, ifall manuset inte höll måttet. Men hade jag överhuvudtaget träffat rätt i fortsättningen av Tronds och Matildas berättelse? Jag ville inte upprepa konceptet i första boken rakt av, utan har försökt att variera, utveckla och fördjupa dramat. I slutredigeringen innan skick till förlaget insåg jag att uppföljaren är tämligen annorlunda än den första boken. Är det bra? Det vill säga, har jag lyckats leverera det oväntade på ett skickligt sätt? Eller hade jag gjort det dåligt och svikit förväntningarna? Ingen aning, därav väntevåndan …

Igår (måndag) skrev min förläggare att han sträckläst manuset och var lyrisk över hur bra det var! Åh, vilken lättnad! Det var så många fina omdömen i mejlet att jag blev genuint lycklig. Allt det jag försökt åstadkomma hade nått fram. Så nu har jag skrivit mitt andra bokkontrakt på mindre än ett år! Sanslöst overkligt! Jag är så tacksam att jag gav mig ut på den här skrivresan. Det är mödosamt och många gånger har jag tvivlat på min egen förmåga, men ett förlagskontrakt är verkligen kvittot som gör det värt allt slit!

När jag ändå är inne på belöningar för tidigare utfört arbete, kan jag berätta att jag i januari hade glädjen att lyssna på Gunilla Leinings inläsning av Konungens sändebud. Åh, vad jag njöt av att höra henne levandegöra mina karaktärer och bokens händelseförlopp! Hon är ruskigt skicklig och flera gånger kom jag på mig själv med att hålla andan för det var så spännande. Då var jag tvungen att skratta åt mig själv: jag har ju för bövelen skrivit boken och vet hur den slutar. Men känslorna fanns där likväl. Tårarna steg i ögonen under de sorgliga avsnitten. Jag blev nyförälskad i min hjälte Trond samma takt som hjältinnan Matilda faller för honom. När Gunilla läste slutet ville jag kasta mig över uppföljaren för att få reda på fortsättningen. Återigen töntvarning, jag vet ju vad som händer, men jag bjuder så gärna på den lilla fånigheten.

Det här tämligen osammanhängande, snabbskrivna och utropstecken-pepprade inlägget vill jag avsluta med några TACK från djupet av mitt hjärta till:

• Min fantastiske förläggare Mattias Boström som fortsätter att tro på mig!
• Gunilla Leining för en magisk lyssnarupplevelse!
• Lena Sanfridsson för att med osviklig precision redaktörat ännu ett manus till status ”antaget”!

Lena får ni träffa redan nästa vecka, för det är inlägget om henne som jag fick maka lite på. Under omständigheterna är jag säker på att hon förlåter mig.