Ett rop på hjälp: Min skrivresa, del 6

Förra veckan blev det ett nedslag i nutid när jag fick antagningsbesked för uppföljaren. I dagens inlägg fortsätter min berättelse om hur jag vände motgång till framgång i arbetet med mitt debutmanus.

Sent ska syndaren vakna.

Efter att ha ignorerat det goda rådet att anlita lektör INNAN skick till förlag fick jag istället lära mig läxan den hårda vägen. I februari 2020 insåg jag att inget förlag skulle nappa och det var hög tid att anlita ett proffs som kunde peka ut vad som skavde i mitt manus. Jag ville ha en lektör som arbetat som förläggare, någon som på riktigt visste vad förlagen sökte. Någon som var duktig på romance. Helt fräckt mejlade jag Sveriges romancedrottning och bad om tips. Generös som hon är gav Drottningen mig några namn. Jag fastnade för Lena Sanfridsson och hennes långa meritlista. En litterär chef på ett stort förlag anser att: ”Lena är en av landets vassaste frilansredaktörer.”

Det lät ju perfekt, så jag kontaktade Lena. Hon är väldigt uppbokad så efter överenskommelse dröjde det till juni 2020 innan jag fick hennes lektörsomdöme. Under väntetiden skrev jag på uppföljaren. Efter alla standardrefuser klöste en otrevlig fråga i mitt bakhuvud: Var jag helt ute och cyklade i mitt skrivande? I april fick jag glädjande nog en signal om att så inte var fallet: en positiv refus från ett förlag.

Det har varit ett nöje att läsa det här manuset. Författaren är en frisk fläkt som älskar den här tidsperioden och kan förmedla den på ett underhållande sätt. Det är svårt att göra en historisk skildring tillgänglig för en nutida publik men det gör den här författaren.

… vi sitter på helspänn och undrar hur det ska gå. Det gör vi i början av boken men tyvärr mattas den nyfikenheten av under läsningens gång. Här hade behövts en mer effektiv dramaturgi, en mer sammanhållen intrig. Men beröm för arbetet så här långt, det här manuset är läsvärt på många sätt.

Även om manuset inte blev antaget var det en obeskrivlig lättnad att förlagslektören sett potential i min berättelse. Det var också skönt att få en hint om vad som felade.

Så kom den stora dagen i juni när jag fick Lena Sanfridssons lektörsutlåtande! Det märktes direkt att Lena är proffs inte bara på text utan också på att hantera känsliga författarsjälar. Först kom beröm:

Du har högt ställda ambitioner med ditt skrivande och du genomför dem imponerande bra! Bravo! Att placera en roman i historisk tid är en enorm utmaning och måste genomföras så att läsaren inte någonstans blir misstänksam och magin därmed går förlorad. Det är en svår balansgång att driva berättelsen framåt och samtidigt ge liv åt miljön. Och jag tycker du gör det klokt och med lagom mycket detaljer.

Så ett uppmuntrande resonemang om valet av genre:

En svensk författare som skriver historisk romantik är ovanligt. Många förlag vet knappt vad det är och vet inte hur de skulle marknadsföra boken. Men en smart förläggare ser möjligheter. Du skulle vara i princip ensam i din nisch. Det finns få som skriver i historisk miljö och öppet romantiskt/erotiskt. Jag tror att din bok skulle stå ut på marknaden!

Sedan en liten varning om vad som komma skulle:

Jag är medveten om att mitt lektörsomdöme kan tyckas negativt och gnälligt. Det är en av de tråkiga bitarna med att vara redaktör och lektör: man fokuserar på det som gnisslar och behöver rättas till, istället för att hylla det som är bra. Jag vill betona att ditt manus har mängder med goda sidor och är en fungerande berättelse, men eftersom det är så bra höjer jag ribban och vill att det ska blir riktigt bra. Bär med dig det när du tar in mina kommentarer, är du snäll.

Och sedan dundrade det igång. Ett urval: (slutsatserna är inte direkta citat utan förkortade till sina brutala essenser)

• Gör om din hjältinna i grunden
• Hjälten framstår som en snäll golden retriever. Rottweiler önskas!
• Vissa historiska detaljer är inte trovärdiga
• Stryk longörer/blommigt språk/rappa på handlingen!

Och så fortsatte det. I tolv sidor. Ett dussin.

Men det gjorde mig inte modfälld, tvärtom. Jag läste responsen om och om igen och fylldes av tacksamhet över att någon med kirurgisk precision ringat in varenda böld och cancersvulst i min bäbis.

Nu jäklar skulle kniven fram!