Direkt från hjärtat

Vissa texter vill inte ta omvägen via hjärnan. De vill gå direkt från hjärtat och ned på papper. Så är det i alla fall för mig – och då måste jag skriva för hand. Jag skriver alltid matlistan för hand. Inte för att det är någon extra speciell text, men mat köper jag tydligen med hjärtat.

Vid ett tillfälle två månader efter pandemiutbrottet när allt fortfarande var otroligt nytt, osäkert och läskigt skrev jag texten nedan. Tanken var att den skulle vinna en tävling och läsas in. Den vann inget pris, men den blev känslosam. Ett tips till dig som vill skriva så det känns – prova att skriva första utkastet för hand och sedan skriva om det på dator. Blir det skillnad även för dig?

Genom dig kramar vi alla vi inte kan nå

Det blir som vanligt igen. Lilla vän. Säger jag och låtsas trösta dig. Jag smyger ned näsan i din nacke och andas in. Bebisdoft. Urdoft. All mänsklig lukt ryms i din nacke. Du värjer dig mot min kram, men jag trycker dig nära.

Din hud är skyddslös.

Varje andetag tar oss ett steg närmare.

Varandra. Kanske blir det om en månad. Mer troligt är att det tar tid. De allra äldsta i vår flock hålls utanför. Hinner de se dig igen?

Lilla vän. Allt blir som vanligt en dag.

Dina ögon ser rakt igenom. Du är så liten och kan inte förstå. Vi är alla äldre, men förstår inte ändå.

Vår minsting. Du lilla. Genom dig kramar vi alla vi inte kan nå. Jag klamrar mig fast i din bebisgoa famn. Jag nosar på dig och känner doften av mänskligheten. Du går från famn till famn i den stora familj som omhuldar dig. Världen är liten och inget du saknar. Du dansar med knäböj och slänger armarna hit och dit. Huvud, axlar, knä och tå. Har du hittat.

Ett ögonblick är tiden stilla. Tiden rymmer både en evighet och en sekund.

När din feberheta rastlöshet väcker mig i gryningen finns ingen tvekan. Om det är det onämnbara som har tagit din kropp, får det gärna ta mig med.

Vi vaknar till. Frisknar till. Nedräkning.

Utandning.

Inte denna gång. Inte du och inte jag. Men någon annan. Med samma drömmar, samma hopp och samma förtvivlan.

Allt blir som vanligt igen. Lilla du. Allt annat är otänkbart.

Vi räddar liv med avstånd och isolation. Kalendern är tom, men fylls snart med ångestdag efter ångestdag.

Ingen går säker.

Värst är det för dem som vill träffa dig mest. De som inte tiden har. En månad är för dem ett år. Av längtan. Får de se dig en sista gång?

Lillan, jag vet inte. Mamma har inga svar.

Genom dig kramar jag alla jag inte kan nå.

Huvud axlar knä och tå. Knä. Och tå.