Från kolklump till slipad diamant: Min skrivresa, del 7

Jag och mitt sto Avontuur sommaren 2014

Teori i all ära, men när det gäller att omsätta den i praktiken behöver man hjälp på en annan nivå.

När jag tränade och tävlade i dressyr var det givet att det inte räckte att läsa teoriböcker eller att sitta på läktaren och inspireras av att se andra ekipage prestera. Inom ridsporten är tränarens betydelse oomtvistad. Under mina år som ambitiös ryttare har jag anlitat många duktiga instruktörer som hjälpt mig att utveckla mig och min häst till ett samspelt ekipage.

Vad är parallellen till skrivandet?

Jo, att varje häst och ryttare är unik och så är också fallet gällande manus och författare. Likt en ädel springare kan en story ha sina styrkor och svagheter, likaså människan som har fingrarna om tyglarna/på tangentbordet. Manuset är ekipaget: produkten av storyidén och författarens förmåga att berätta den skickligt. En lektör/redaktör fyller samma funktion som vilken idrottstränare som helst. Att med kunniga ögon upptäcka förtjänster och brister. Att vägleda författaren i arbetet med att putsa råmanuset från oformlig kolklump till gnistrande diamant.

Det var så det kändes att arbeta med Lena Sanfridsson. Efter två givande och inspirerande telefonmöten där vi diskuterade hennes lektörsomdöme, bad jag att få anlita henne som redaktör under omskrivningarna. Det finns många sätt att göra fel och jag ville inte riskera att köra ner i nya diken när jag kravlat mig upp ur de gamla. Jag redigerade manusets första fjärdedel, skickade till Lena för påseende och fick följande svar (mitt i högsommarvärmen):

Så otroligt bra det har blivit! Duktiga du! Det är sådant flöde att jag vid första genomläsningen vände blad fortare än fläkten i arbetsrummet.

Naturligtvis nöjde sig inte Lena med ”otroligt bra” utan fortsatte mejlet:

Jag sänder dig redigerad fil + ett redigeringsdokument med några spörsmål jag anser att du och jag behöver diskutera. Säg när du kan och vill ha telefonmötet!

Beröm och ytterligare förbättringsförslag, what’s not to like? Stolt och peppad putsade jag vidare på texten. Fick godkänt. Skickade nästa fjärdedel. Fick beröm och förbättringsförslag. Diskuterade lösningar. Arbetade om. Manuset glänste mer och mer. Jag lärde mig mer och mer. Att anlita redaktör har varit det enskilt mest betydelsefulla för min utvecklingskurva. Den var faktiskt mätbar, och om jag tagit mig tid att räkna i Excel hade jag kunnat bevisa det. Antal kommentarer om brister i storyn och ogenomtänkta ordval sjönk drastiskt i de två sista avsnitten. Jag hade utvecklat en egen känsla för vad som fungerade, såväl dramaturgiskt som språkligt.

Investeringen betalade sig inte enbart med ett bokkontrakt, utan också en betydligt rakare väg när jag skrev uppföljaren. Så här skrev Lena när hon läst den:

Vilken skillnad det var att läsa bok 2 i råmanus mot ettan! Du har gått i en hård skola, förstår jag, med en terrier till lärare … 😉 Det här funkar fint! Dina läsare kommer att bli förtjusta!

Ja, jag har haft en terrier till lärare och jag är djupt tacksam för det.

2 reaktioner på ”Från kolklump till slipad diamant: Min skrivresa, del 7

  1. Vilken fantastiskt fin häst! 🙂 Och så kul att läsa din noggranna genomgång av din väg till antagning, det är en himla massa hårt jobb bakom!

    • Tack Vicke! Ja, hon var riktigt snygg där! Sedan dess har hon fått tre fina föl hos en annan ägare. Visst är det mycket jobb bakom en antagen bok, det vet ju du också ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s